Aftonbladet – 4 augusti 1849, sida 2

icke derföre att den är tyrannisk, utan endast der före att den är makt. Jag förlåter mig sjelf och jag hoppas att Gud skall förlåta mig, ty hvad jag då gjorde, gjorde jag efter bästa öfvertygelse; men jag skulle icke förlåta mig sjelf, om jag hade bidragit till de katastrofer, som vi sedermera blefvo vittnen till. Vi hafva, som sagdt, alla varit mer eller mindre skyldiga till samhällsgrundvalens undergräfvande, och hafva bidragit att undergräfva religionen, eganderätten och familjen; och jag tillägger: Vi hafve undergräft friheten. Vi hafva glömt att friheten måste hafva tid och ro, för att blifva stark och trifvas; att. den är en ömtålig vext, som man måste met omsorg skydda. Vi hafve behandlat den, som dessa träd, hvilka framställas såsom dess symboler, hvilka mista sina rötter och, prydde med någre band, planteras mellan stenarne för att dö, missaktas och glömmas. (Bifall). Friheten är i min tanka en ek med djupa rötter, som gror långsamt. Friheten kan framväxa från en revolution, men den kan icke trifvas med den revolutionära andan, den måste döda sin moder, för att kunna hålla sig vid lif (bifall). Så har det gått i England, så i Frankrike i Juni 4848 och 1849. Talaren slutade med några ord om anarkiens diktatur, hvarefter sjelfva hans motståndare skulle med öppna armar emottaga den förste korporal, som kunde återställa ordningen (häftigt sorl på venstra sidan). Talaren hoppades i öfrigt att den nuvarande minoriteten, om den en gång blefvye majoritet, skulle handla lika mot de konservative, som dessa handlat mot den nuvarande minoriteten; talaren skulle då ej frukta repressalier(!) Ty att för delaktighet i uppror först sättas någon tid i fängelse och sedan få amnesti, det vore ju ett straff att tacka för. Talaren ansåg för en samvetspligt att votera för lagen. Efter Montalemberts tal herrskade en liflig rörelse i församlingen. Sessionen suspenderades på ungefär 20 minuter. Sedan sjöministern Tracy och inrikes ministern Dufaure aflemnat diverse förslag rörande deis kolonialstyrelsen, dels supplementarkrediten, återgick man till diskussion om tryckfrihetslagförslaget, hvarvid Jules Favre, flera gånger afbruten, yttrade: Då jag uppfyller den farliga pligt att svara hr Montalembert, måste jag begynna dermed, atthan, — så synes det åtminstone mig — har kringgått den egentliga frågan, och derföre äfven afvikit från sanningen. Hans slutsatser äro så farliga, att de nödvärndigt måste bekämpas. Hans utveckling går med ett ord ut på en proklamation till den passion, som upkommer genom fruktan (bifall från venster). Till dess den regering blifvit införd, som han önskar, vill han tillintetgöra det menskliga förnuftets frihet, och fordrar ovilkorlig aktning för alla regeringar som uppstå, hurudana fel de än må hafva. Hon har anklagat sig sjelf derföre att han varit oppositionsman under monarkien; han, som lyckligtvis genom födselns privilegium blef medlem af en kammare, horde hafva böjt sitt knä; han ångrar nu att han varit sjelfständig (skratt). Montalembert: Det har jag icke sagt. J. Favre: Det var eder tanke. Montalembert: Det förnekar jag ännu mera. Ni kan icke känna min tanke. J. Favre: Jag måste väl dock hafva rätt att förklara den, och säkert är att orden gingo derpå ut att fördömma all opposition och sjelfständigt bedömande af en regerings handlingar. Då man vill bekämpa pressens frihet, d. v. s. tankens frihet, måste man också komma till samma domslut, i det man städse skrider från förtryck till förföljelse, till polisregering, och om domstolarne tillåter det, till den heliga inqvisitionen. Det är häremot som jag varnar, i sjelfva menniskokärlekens och samhällssäkerhetens namn, hvilka hr Montalembert påkallat. Vi hafva ju icke saknat exempel på regeringar som fallit, derföre att de sökte betvinga pressen (bifall till venster). Samhället är visserligen sjukt, såsom nyligen blifvit sagdt; men framför allt måste man eftersöka sjukdomens orsaker. Hvarföre är samhället sjukt? Emedan samhällsanden finner före sig en svag och utmärglad kropp, emedan det republikanska hjertat ännu befinner sig klämdt af monarkiska former, så att fara till och med är för dess död. (Starkt bifall från venstra sidan). Man gifver socialismen skuld för allt. Man förskräcker andra med den, medan man sjelf är för upplyst till att verkligen vara rädd för den, och derigenom vinner man sin önskan, att denna reaktionära lag går igenom. Men är samhället verkligen i detta belägringstillstånd, förefalla dessa anfall, herrskar detta missnöje, så kastar allt detta en stark skugga på samhällets ledare, hvilka endast känna det botemedel, som eld och svärd erbjuda. Är samhället verkligen hållet i belägringstillstånd, så är det bästa medlet för belägringens upphörande: att låta socialismen skippa in i den belägrade staden (skratt). Socialismen är antingen intet, eller också allt. Ben är intet såsom system, men såsom ett vittnesbörd om den rörelse, som herrskar i en del af samhället, är den oppositionselement; och om detta är på afvägar, så är det icke rätta sät!et att aflägsna faran genom undertryckande åtgärder, utan genom upplysning. Emot Montalemberts exempel ställer talaren Lamartine och Dupont (de lEure), hvilka måste ställas lika högt som Bugeaud, och jemte honom blefvo uteslutna från valen. Emot den socialistiska tidningen ställer han citater ur ett royalistiskt blad (Journal du Peuple), som innehåller de starkaste anfall mot republiken, hvilkas kallas en skamlig usurpation. Baroche anmärker, att befallning för tvenne timmar sedan blifvit gifven att åtala nämnde blads utgifvare. J. Favre: Nå väl, hvad bevisar allt detta? Att friheten äfven medför missbruk, som föraktas af starka regeringar, medan de svaga förskräckas af dem. Angående händelserna i Juni 1848 anmärkte talaren, att republikens styrka den gången just visade sig i sin skönaste glans. Med republiken förstod han: Allas regering, lagens regering, missbrukens, privilegiernas, allt förtrycks, allt tyrannis afskaffande — med ett ord en bortrensning af allt hvad till tyranni hör. Vidare fortfor talaren: Om händelserna den 43 Juni detta år vill jag icke tala. Saken ligger vid domstol, och jag vill hvarken göra mig skyldig till en förnärmelse mot församlingen eller till feghet vid deras omtalande; endast det vill jag säga, att upprorets karakter torde vittna om en agitationens, en förbittringens anda, hvars symptom är pressen, utan att vara orsak dertill. Talaren anför yttranden af O. Barrot, Dufaure, Lacrosse, Tracy och Passy, hvilka år 48335 förkla