Aftonbladet – 4 augusti 1849, sida 2

så herre öfver sig sjelft och så fast det än tror sig vara, som är skyddadt mot passionernas härjningar, och ej något hufvud, det må vara krönt eller ej, som kan svara för att det ej hvitnar på en natt. ans folk är tappert och rättsinnigt, säger nil, Markisinnan steg upp från sin stol, nalkades långsamt fönstret, och med en högtidlig itbörd utsträckte hon sin hand mot oceanen. Se detta haf; det är lugnt och stilla, och likvisst i morgon, denna natt, om en timma kanske, skall stormen föra till osa klagoropen af de olyckliga, som blifva dess offer. Fastän jag är aflägsnad från verlden, nå understundom besynnerliga rykten mitt öra. Finnes det ej en filosofisk sekt, som har indragit en hop menniskor i sina villfarelser? Talar man ej om en hel verld, som söndrar sig från moderlandet och hvars barn vägra att erkänna deras far? Har jag ej hört talas om, huru män af härkomst hafva trotsat oceanens stormar, för att erbjuda de upproriska sina värjor. hvilka af deras förfäd ej höjdes vid annat än deras rättmätige onarks stämma; och har man ej sagt mig, eller kanske det är en al mina enslighetsdrömmar, att Ludvig XVI och Marie Antoinette sjelf hafva gynnat emigratiomerna och utfärdat kaparebref åt jag vet ej hvilken sjöröfvare? MH Allt detta är sannt, sade Emanuel får vånad. Gud bevare då deras majestäter konungen och drottningen af Frankrikel återtog markisinnan, i det hon långsamt drog sig tillbaka, och lemnale Emanuel så häpen öfver dessa smärlsamma förutsägelser, att han såg henne lemna rummet, utan att yttra elt ord eller göra en åtbörd för att återhålla henne. Emanuel förblef en stund allvarsam och tankfull, men snart återtog hans karakter sin vanliga bekymmerslöshet, och liksom för att i