Aftonbladet – 4 augusti 1849, sida 2

DEBATT ÖFVER DET NYA FÖRSLAGET TILL TRYCKFRIHETSLAG I FRANKRIKE. (Forts. från gärdagsbl.) Montalembert betygar sin aktning för Dornes, som gjorde sin pligt och föll midt ibland folkhvimlet: talar om fredens välsignelser, samt fortsätter: Afven det konservativa partiet, hvartill jag bar den äran att höra, är i allmänhet icke heller utan skuld. Jag vill icke blott tala om dess ömkliga och blinda säkerhet mot faran före eller kort efter stri den; om den anda, som blifvit betecknad genom en af våra kolleger med följande träffande ord: Ordningen synes efter segren liksom vilja bedja oord ninger, om förlåtelse, derföre att den segrat,; utan jag vill äfven påminna om den anda af kritik och opposition, som gör sig gällande midt ibland oss sjelfva. Det är alltför ofta de konservative sjelfva, hvilka köpa och läsa de förderfliga dagblad, som jag talat om. Och äro vi icke alla mer eller mindre skyldiga till att hafva tadlat och kritiserat den regerings minsta handlingar, of hvilken vi dock vänta räddning. Alltsedan kejsaredömets fall, d. v. s. under revolutionen såväl som under Julimonarkien hafva de olika grenarne af det moderata partiet belastat sitt samvete med stora synder, i det att man från åtskilliga håll arbetat på att försvaga samhällsmakten. Odilon Barrot, som nu gjort oss så stora och ovärderliga tjenster, — Guizot, som använde en lång tid af sitt lif till att försvara denna makt, — Guizot, hvilkens ärlighet ingen kan betvifla, hafva begge bland opp9sitionens leder bidragit att försvaga regeringens myndighet. (Skratt till venster.) En röst: Hr Odilon Barrot tackar eder säkerligen icke för denna artighet. Montalembert : Åh, hr O. Barrot känner, huru högt jag värderar honom. Min anmärkning gick endast ut på att visa, att det är någonting grundfalskt i hela vår politiska uppfostran och vårt sätt att se sakerna. Hvar och en begyrner med atticke tro på eller akta regeringsmyndigheten; vi begynna med tankar, som hvarken låta sig försonas med samfundets eller frihetens sanna interessen; några afoss sluta med att så godt de kunna sönderslita samhället och rycka det med sig ned i afgrunden; andra att vid rodret bekämpa de lärdomar, som dei oppositionen utvecklat. (Ganska bra!) Jag sjelf, som dock hvarken eftersträfvat makten, hvartill jag ej känner mig skicklig, och som icke heller varit ledd af personlig ovilja mot någon, känner väl, att jag endast alltför mycket bidragit till att underhålla de passioner, som bekämpa makten,