Aftonbladet – 1 augusti 1849, sida 3

Ni bär ordern på er?, Se här är den, svarade Emanuel, i det han upptog den ur sin ficka och gaf den åt kaptenen, hvilken tog den, nalkades fönstret, för att bättre begagna sig af dagens sista strålar, och läste högt följande: Ministern för sjöförsvaret och kolonierna, befaller hvarje kapten eller löjtnant, förande statens fartyg, som seglar till Sydamerika eller Mexikanska viken, att taga om bord och aflemna vid Cayenne en vid namn Lusignan, dömd till lifstids deportation. Under öfverfarten skall den dömde äta i sitt rum, och får ej meddela sig med besättningen.n Är ordern i riktig form ? frågade Emanuel. Fullkomligt, min herre,, svarade kaptenen. Och är ni hågad att fuligöra den? Står jag icke under sjöministerns order? Då kan man få sända er fången ? När som helst, min herre. Men ju förr desto bättre, ty jag ämnar ej blifva länge i dessa farvatten. Jag skall se till att man skyndar sig. Var det allt ni hade att säga mig? Ja, allt herr kapten, och jag har ej annat att tillägga än mina tacksägelser. ,Beböfs ej, min herre. Ministern befaller, och jag lyder: se der allt, det är min skyldighet jag gör, och ej någon tjenst. Vid dessa ord bugade kaptenen och grefven sig och lemnade hvarandra, om möjligt ännu kallare än vid deras första helsning. Kommen på däck, frågade Emanuel vakthafvande officern efter sin unge följeslagare,