Aftonbladet – 1 augusti 1849, sida 3

men är belallande mot dem som stå under honom ———— Makarne Sjöderg. (Forts. från gårdagsbl.) När justeringen af föregående rättegångsdagens protokoll företogs, inkallades först mamsell Elisabeth Forslund, för att höra sin vittnesberättelse uppläsas, hvilken hon erkände vara i protokollet riktig! fattad. På ordförandens fråga, om hon hade något atf deruti ändra eller tillägga, svarades, att hon endas: ville anmärka, att då fabrikör Sjöberg låtit i all männa tidningar bekantgöra, att ingen finge utan hans egen skriftliga eller mundtliga reqvisition på hans räkning utborga varor, och att, om så skedde, han icke erkände det till betalning, hade frun, samma dag annonsen stått i Dagbladet, visa viltnet densamma samt tillsagt vittnet, att genast g: till Folkers bod, för att derifrån åt fru Sjöberg på mannens räkning handla åtskilliga varor, tilläggand frun, att ifall man i boden, med anledning af an nonsen, skulle göra någon svårighet att utlemna varorna, skulle vittnet uppgifva, att frun flere daga förut tillsagt om handeln, men att mamsell Forslund hade kommit att försumma att uträtta ärendet. I boden hade likväl intet hinder mött och mamsel Forslund hemförde till fru Sjöberg varor för 40 50 rdr, så vidt hon kunde minnas. För öfrigt ansåg sig vittnet böra nämna, att frun omtalat, att under loppet af våren detta år sekter Jonsson, med frun och barnen, en dag begifvit sig till Skeppsholmen och der begagnat inrättningen för varma bad, och att han dervid utgifvit sig för doktor samt fru Sjöberg för sin hustru, hvarjemte barnen varit instruerade att för tillfället kalla informatorn pappax. Ordföranden frågade nu vittnet om någon varit närvarande när denna händelse blifvit omtalad; men vittnet kunde icke påminna sig det, ehuru det väl varit möjligt, helst som deraf icke gjorts någon hemlighet, utan snart sagdt alla i huset hade kännedom om förhållandet. På begäran af klaganden framställdes fråga om fru Sjöberg tillsagt vittnet huru vittnet skulle uppföra sig i händelse det skulle märka något eget förhållande mellan henne och informatorn, hvilken fråga sålunda besvarades, att mamsell Forslund första dagen hon kom till Sjöbergs, sedan Jonsson ditflyttat, blifvit af frun uppmanad att icke omtala saken, ifall bon skulle märka något ömmare förhållande dem emellan. Vidare ville hr Sjöberg, att vittnet skulle tillfrågas om hvad det hade sig bekant om lakanen, som blifvit skickade till sektern, och då härom af ordf. framställdes fråga, svarade mamsell Forslund, att hon en dag för någon tid sedan blifvit besökt af fru Sjöbergs piga, hvilken helsade från frun och bad att mamsell Forslund skulle komma till Sjöbergs och dervid uppgifva, att hon mottagit lakanen, för att på dem verkställa någon sömnad. Pigan hade dervid omtalat, att hon burit dem till sektern och att hon träffat fabrikören, samt att hon för honom uppgifvit, det mamsell Forslund mottagit dem. Sednare på dagen hade vittnet gått ett ärende förbi Sjöbergs hus, dervid äldsta sonen stått i portgången och bedt vittnet gå upp till modern, som ytterligare tillsagt mamsell Forslund att låta fabrikören få veta, att hon emottagit lakanen, för hvilket ändamål frun sjelf ville leda talet på saken. Också hade fru Sjöberg vid middagsbordet tillsport vittnet om lakanen, och hade vittnet, på det icke frun skulle sättas i någon förlägenhet, då yttrat: ja, de skola snart blifva färdiga. Om lakanen voro Sjöbergs eller Jonssons, kunde mamsell Forslund icke upplysa. men när bon kom till fru Sjöberg, hade mycket lärft legat framme. Nu begärde hr Jonsson få till vittnet framställa åtskilliga frågor: Om hat, bitterhet och osämja icke varit rådande mellan makarne Sjöberg före Jonssons vistande i deras hus, och om deras hem kunde sägas hafva varit lyckligt och fridfullt? Vittnet svarade: att äfven förut tvister hafva och oenighet varit dem emellan, men att hon aldrig förut funnit oviljan urarta till en så hög grad, som under den sednare tiden. Om vitlnet sett, alt Jonsson visat ett annal uppförande mot frun, än mot andra bildade fruntimmer? Mamsell Forslund hade icke sett, att hr Jonsson visat sig ömmare mot frun, än mot andra; men hon hade iakttagit, att frun sprungit, enligt hvad vittnet uttryckte sig, såsom en narr efter honom. Om vitllnet ansåg Jonsson hafva varit orsaken till den sednaste brytningen? Vitltnet förklarade, att hon ansåg Jonsson dertill icke hafva varit orsaken, men väl fru Sjöberg. KORTET AT KSO ERNER RS TN TSAR