Aftonbladet – 1 augusti 1849, sida 3

Om villnet trodde, att frun besökt hans rum för hans skull eller för barnens? Mamsell Forslund ansåg sig kunna antaga, att frun gått mera för hans skull, än för barnens. Om villnet selt Jonsson bära fruns ring? l Vittnet trodde sig ihågkommea, att sektern burit fruns ring, och frun hade dessutom sagt det. Om villnet kände, att mat, efter Jonssons flyttning, blifvit buren till honom? Vittnet hade icke sagt så, och hade icke heller sett det; men på gifven anledning förklarade vittnet, att mat förut blifvit buren till honom i smyg; men om det varit sådan mat, som Jonsson inköpt och låtit laga i Sjöbergs kök, det kände icke vittnet. Om vittnet kände huruvida frun varit vid sina sinnen, då hon fältt en del af de förut omtalade yltrandena? Mamsell Forslund kunde icke finna annat, helst som frun ofta haft samma yttranden, och vanligen varit lugn och redig: Om villnel kunde upplysa, huruvida barnen yltrat alt Jonsson hållit dem till det rätta? Mamsell Forslund ansåg, att informatorn i det fallet gjort sin pligt, och hvad äldsta sonen beträffar, hade vittnet tyckt sig iakttaga, att han under hr Jonssons ledning väsendtligt förbättrats till sin fördel. Härefter förekallades mamsell Wilelius, för hvilken hennes förut afgifna vittnesberättelse upplästes och erkändes. Hon förklarade sig hafva intet att deruti ändra eller tillägga. Protokollet upptog omständigheter, som vid referatet i Aftonbladet för förra rättegångsdagen blifvit förglömda. En afton, dä frun väntat på kongl. sekterns hemkomst, hade vittnet sutit inne hos henne. När hr Jonsson kom hem, följde frun honom till hans rum, men äterkom hastigt och yttrade: blott icke gamla Betty såg att vi kysstes. En annan gång hade vittnet hört frun kalla hr Jonsson: Du. Afven hade frun en gång återkommit, sedan hon sökt inkomma i hans rum, och varit mycket orolig deröfver att hon icke blifvit insläppt. Hr Jonsson frågade nu om vittnet hade märkt, att han uppfört sig annorlunda mot fru Sjöberg än mot andra bildade fruntimmer, eller på något sätt visat sig ömmare mot henne? Det hade vittnet icke blifvit varse mer än en afton, då hr Jonsson låtit frun hålla hans hand under sitt förkläde. Hr Jonsson framställde nu direkte till vittnet fråga om hon icke äfven hållit hans hand, byarpå han fick till svar ett bestämdt nej, icke under sådana förhållanden ! Ordf. tillrättavisade nu och sedermera fle.e gånger hr Jonsson för det han sökte inleda diskurs med vittnet, tillsade honom, att genom rätten borde hans frågor till vittnet framställas, och förbjöd honom komma med insinuationer och sådant, som icke hörde till saken. Hr Jonsson förklarade, att han icke åsyftat någon otillbörlig insinuation, och ville nu hafva upplyst om icke frun sedermera yttrat för vittnet, att berättelsen om kärleksförklaringen på landet varit endast ett gyckel. Då mamsell Wilelius förklarade att så icke var förhållandet, framlemnade hr Jonsson ett bref, som han sade sig hafva fått från henne, och frågade iom hon erkände detsamma, hvilket hon också gjorde, men med anmärkning att detrörde en annan sak, möjligen den, att frun anförtrott i m:ll Wilelii förvar ett bref på fransyska från hr Jonson till frun och en hårring af Jonssons hår. Slutligen begärde hr Jonsson få framställd till vittnets besvarande en fråga, om samtliga vittnena varit hos öfverdirektör Schwartz för öfverläggning; men då ordf. fordrade få veta hvad som dermed åsyftades och hr Jonsson förklarat, att han ville veta om man der frågat vittnena om hvad de hade att i målet upplysa, så förklarade domstolen att den icke kunde framställa frågan. Målet uppskjöts derefter till måndagen d. 13 Augusti, dertill samtlige närvarande skulle återkomma och fru Sjöberg kallas vid vite. MartinArosin inför rätta. När i måndags Martin-Årosin åter stod inför domstolen öfverlemnade häradshöfding de Berg ewt försegladt konvulut innehållande en klut, som var hopvriden i ena hörnet till en sudd, med deruti liggande ämne, som förmodades möjligen vara lemningar efter den mandelmassa Martin uppgifvit att barnet haft i munnen. Denna klut, som icke igenkändes, hvarken af barnets moder eller af Berg, hade legat i trädgården till huset AA: 62 vid Hornsgatan sedan snön gick af i våras. Martin nekade att det varit den sudd, som barnet haft i munnen, och aktor begärde att den med det deri qvarliggande ämne, som liknade små gryn, måtte öfverlemnas till vederbörande stadsläkare, för att fi utrönt hvilka beståndsdelar dessa gryn kunde innehålla. Rätten lemnade härtill sitt bifall och målet uppskjöts. — I poliskammaren har blifvit armäldt, att sockerbruksarbetaren vid Stora Hornsberg, Nils Eliasson, hvilken vid flera tillfällen uppfört sig våldsamt, en af dagarne svårt sårat sin kamrat Frans Gustaf Nylander med en knif i ansigtet, samt yttrat att han ej skulle släppa honom förr än han fick se hans bjertblod. — Pigan Charlotta Wilhelmina Uddström, i tjenst hos bleckslagareenkan Berg, hade den 24 Juli bortgått från sin bostad, utan att sedan återkomma. Efter ett par dagars förlopp påträffades hennes lik uppflutet ur Brunnsviken vid Bellevue strand. — I går hade öfverstelöjtnanten m.m. Thestrups båda minderåriga söner roat sig med att leka med ett papper, som de med en käpp slagit i luften, hvarvid ett par åkardrängar foro förbi, då papperet nedföll på hjulet af den första kärran; ursinnig deröfver, rusade åkardrängen Abraham Ericsson på en af gossarne, som är elfva år gammal, och gaf honom med ett bräde ett så våldsamt slag vid högra ögat, att han föll framstupa, då han ännu ytterligare misshandlades. Ögat bade af det våldsamma slaget blifvit så skadadt, att den stackars gossen måste ha det ombundet. Ericsson påstod, att gossen skrämt hästen att skena, och påstod att han ej gifvit honom mer än ett slag, men detta ej på ögat, utan då han låg framstupa. Ett på ed afhbört vittne intygade anklagelsens riktighet, och sade att gossen intet ondt gjort. Målet uppsköts för ytterligare bevisning. — I förrgår har en djerf fickstöld skett vid Munkbrohamnen från majorskan Kumlander; då hon, i sällskap med ett annat fruntimmer, var nere för att handla, observerade hon att tvenne illa klädda ynglingar följde henne i spåren och yttrade då: De der ska vi akta oss för! de se ut som hamnbusar! — Ett ögonblick derefter saknade hon sin plånbok med inneliggande 52 rdr 24 sk. rgs. Tjufven blef straxt derpå gripen och befanns vara f. d. skomakarelärlingen Carl August Lindblad. Han erkände sitt brott, men hade redan bortlemnat rofvet till en kamrat, som han unngaf heta Carl Moberg. fA. PP.)