Aftonbladet – 1 augusti 1849, sida 3

Sandberg: Nej, det är ett misstag. Hon befriades på fredagsförmiddagen ifrån tröjan, hvilken sedermera icke påsattes henne förrän lördagen, och ånyo aftogs om måndagen, hvarefter hon icke mera begagnade den. Polismästaren: Nå, än läderremmarne då; begagnades icke de äfven på lördagen, och var det icke af dem hon fick stryk? Sandberg: Nej, det var om thorsdagen, som remmarne begagnades. Polismästaren: Fanns något annat instrument i korridoren, nägon karbas, käpp eller dylikt, eller något ris? Sandberg: Nej, det fanns ingenting i rummet, hvarmed skada kunde tillfogas. ( Derefter fortsatte Sandberg: Som den tvångströja jag hemtat befanns vara för stor, ihopsydde Fredrika den skyndsamt, hvarefter vi påsatte Pettersson densamma och nedlade henne i sängen. Ingen tillfogade henne derunder någon skada, och en timma derefter blef hon öfverflyttad på fruntimmerssidan, dervid jag, såsom jag förut nämnt; icke var närvarande. Drängen Hagberg, äfvenledes uppmanad att sanningsenligt bekänna hvad han hade sig bekant angående Petterssons misshandling, samt sin del deri, svarade bestämdt, att hvarken han eller någon an-l nan hade misshandlat henne. Då Sandberg vid uppträdet i korridoren hade ropat på biträde, samtl han och hans kamrat, drängen Johansson, skyndat dit in, hade han der före sig funnit Fredrika Lönngren, hvilken just då höll Pettersson om lifvet samt lyckades återföra henne in i sitt rum. Derefter hade han biträdt med att påsätta henne tvångströjan, och sedan detta var gjordt åter aflägsnat sig. Fredrika Lönngren, äfven ånyo hörd, hufvudsakligen angående uppträdet i korridoren, svarade: Då jag om lördagen inkom i korridoren, fann jag vaktmästaren Sandberg der före mig,som redan hade återfört Pettersson in i rummet tillbaka. Straxt derefter inkommo äfven drängarne Andersson och Hagberg, hvilka voro mig behjelpliga att hålla Pettersson, medan vaktmästaren sprang ut efter tvångströjan och remmarne. Polismästaren: Beagagnades läderremmarne på Pettersson om lördagen ? Fredrika Lönngren: Ja. Polismästaren (till Sandberg): Ni sade ju nyss, att remmarne icke begagnats mer än på thorsdagen; huru hänger det ihop härmed? Sandberg: Jag har då misstagit mig; ty jag kommer nu ihåg, att det var på lördagen, som de be-lIl gagnades. Polismästaren (till Lönngren): Nå såg du Sand-: berg slå Pettersson med remmarne? Fredrika Lönngren: Nej, ingen själ rörde henne; men väl att vi måste hålla henne, i mån af hennes motstånd, hvilket var nödvändigt. i Derefter — fortsatte Lönngren — var hon qvar:! på karlsidan ungefär en timme, till dess att rum! blifvit iordningstäldt åt henne på andra sidan, dål! jag och drängen Hagberg flyttade henne; men der-l: under förhöll hon sig mycket stilla. j Drängen Johansson, äfvenledes uppmanad att bekänna hvad han hade sig bekant om ifrågavarande ! händelse, kunde med möda förmås att aflemna ett! svar, hvars egentliga innehåll var, att han ingenting! visste, ingenting sett och ingenting hört. Vet du att enkan Pettersson är död, då? frå-1 gade polismästaren. j Efter att hafva en god stund funderat på denna . fråga, svarade han ändtligen: Åhja, det måtte jag väl veta. Sjuksköterskan Lindström hördes derpå ånyo beträffande sköterskan Johanna Lundqvists berättelse om Zetterbergs rapport till fru Lindström angående!4 våldet i korridoren. Lindström bejakade att så skett,l. som Lundqvist berättat, samt tillade, det Zetterberg!! sett så skrämd och medtagen ut, att man måst understödja henne och gifva henne vatten. Sjelf hadel(q Lindström råkat i en sådan alteration, mest af Zet-) terbergs uttryck: Gå för Jesu skull in i korridoren, ty di mördar menniskan), att hon knappast kunnat gå dit. Vid hennes ankomst dit hade vakt-i, mästaren och drängarne redan aflägsnat sig och alltl, åter varit tyst, med undantag deraf att Pettersson!y I I jemrat sig något, som sjuke pläga göra. En stund derefter, och sedan Lindström återvändt till sitt rum, hade vaktmästaren Sandberg infunnit sig hos henne och bedt henne gå ned till Pettersson, emedan, som han uttryckt sig, hon är så svart i munnen. Lindström hade då åter nedgått och funnit Pettersson ligga starkt flåsande, med vidöppen mun, men i öfrigt alldeles orörlig. En timma derefter hade hon Blifvit flyttad. Polismästaren framställde nu ånyo den frågan till hr doktor Sondån, huruvida konvalescenterne Zetterberg och Norberg vore till sitt sinnestillstånd så återställde, att deras berättelser i ifrågåvarande fall kunde förtjena förtroende; och då doktorn härpå svarat, att de hvar för sig numera vore fullkomligt rediga och egande sina sinnens fulla bruk, samt detta svar blifvit till protokollet antecknadt, infördes konvalescenten. Lotta Zetterberg, uppmanades att redigt och sanningsenligt omtala hvad hon, beträffande det utöfvade våldet å hustru Pettersson; hade sett eller hört; och berättade Zetterberg: Jag stod i ett öppet fönster, på fruntimmerssidan, som vette midt emot det öppna korridorfönster, framför hvilket dörren till Petterssons cell är belägen. Piötsligt hörde jag vaktmästarens röst, som under svordomar försökte att insläpa Pettersson, hvilken utgått från sitt rum, dit tillbaka. Skyndsamt begaf jag mig då till stället, emedan jag fritt får passera, sedan jag blifvit återställd, och fann vid mitt inträde i korridoren sköterskan Fredrika Lönngren hållande Pettersson isina armar och vaktmästaren Sandberg gifvande henne våldsamma slag och sparkar, under det han utöste svordomar. I samma ögonblick inkommo äfven drängarne Johansson och Hagberg, hvilka i sin ordning fattade tag uti Pettersson, dervid Hagberg höll henne för mun under det Johansson tilldelade henne flera sparkar. Vaktmästaren, som vid drängarnes ankomst skyndat ut, återkom nu, medhafvande en tvångströja samt 2:ne läderremmar, med hvilka han tilldelade Pettersson flera slag öfver ryggen. Förskräckt öfver hvad jag såg, skyndade jag ut för att uppsöka fru Lindström, men lutade mig vid förbispringandet af det fönster, hvari jag förut stått, ut genom detsamma , och tillropade vaktmästaren: För Guds skull, tänk q på att det är en qvinna ni så handterar! (vändande, sig till vaktmästaren): Kommer ni ihåg, att ni just då stod i korridorfönstret och bultade med en hammare på spännet i ena läderremmen ? j Polismästaren (till Sandberg): Hade ni äfven en hammare i korridoren ? Sandberg: Ja, den låg uti ett fönster, och jag 1 begagnade den för att laga ett spännex. ; Polismästaren: Men ni sade ju förut, att icke något slags instrument fanns i korridoren ? l Sandberg: Jag kon icke påminna mig om jag umnAdenA dan 08 TT OL As sam jagng haritada lädar. 3 gm —AA ff Fm JA i JU KK ch mn rg FR AR KK fr LA -— — —— — AS m— Pg .