Aftonbladet – 1 augusti 1849, sida 3

yder. Men se, nu öppnas baborshytten: utan vifvel är han färdig att taga emot er. I sjelfva verket nalkades ett barn, iklädt nidshipmans uniformen; de båda officerarne rågade Emanuel, om det ej var han, som hette srefve dAuray, och på hans jakande svar, bad nan den unge musketören följa sig, hvarpå officern, som hade så samvetsgrannt fullgjort sitt åliggande som cicerone, gick upp på däck ör att intaga den post han för ett ögonblick emnat. Hvad Emanuel beträffar, var det med en rörelse, blandad af oro och nyfikenhet, som han nalkades dörren; han skulle då indtligen få se kapten Paul! Han var en man, som tycktes vara emellan emtio och femtiofem år, och som mera vanan utt vistas i mellandäck än ålderns tyngd hade böjt. Han bar den kungliga flottans uniform, len bestod af en frack, mörkblå till färgen, med skarlakan uppslag, röd vest, byxor af samma färg, gråa strumpor, krås och manchetter. Håret var pudradt, kammadt bakåt och hopbundet med ett band, hvars ändar fladlrande hängde utefter ryggen. Hans trekaniga hatt och värja lågo bredvid honom på ett bord. I det ögonblick Emanuel visade sig på tröskeln, var han sittande på en kanonlavett, men steg genast upp, då han blef honom varse. Den unge grefven kände sig förlägen vid isynen af denna man: hans granskande blick tycktes tränga ända till djupet af hans själ. Kanske detta intryck var desto mäktigare, som han visade sig med ett samvete, ej fritt från förebråelse öfver den handling han utförde,