Aftonbladet – 31 juli 1849, sida 2

en ceremonimästares petitess presenterade under sina särskilda rubriket: välboren för grefven, ädel och välbördig för adelsmannen, medan den ofrälse hr Fåhreas besynnerligt nog får nöja sig slikt frasmakeri förutan. Man har verkligen svårt att utgrunda, hvarföre just det sistnämnda skulle behöfvas, då man ju i vårt språk har en mängd epitheter, fullt ut lika hederliga som ofvanstående, hufvudsakligen från födseln hemtade titlar, t. ex. ädel och högaktadp, närlig och välförståndig, ärlig och beskedlig, m. fl. Att ibland dessa utvälja något passande, borde väl ej för det snille, som uppsatt nämnde förordning, varit klyftigare än att bestämma skilnaden mellan orden välboren och välbördig, som enligt vanligt plebejiskt förnuft och språkbruk hafva alldeles samma betydelse. Emedlertid får man väl hoppas denna ofullständighet afhjelpt till nästa gång, då en dylik kungörelse utkommer, — måhända då, likasom nu, kontrasignerad af en person just ur den klass, som eljest enligt en ganska simpel slutledning skulle befinna sig totalt renons på både ädelhet och välbördighet.