Aftonbladet – 27 juli 1849, sida 1

De tyska bladen hafva äfven berättelser om denna affär och erkänna, att kanonbåtarne och slångfartygen, efter att ha lidit skada, måste draga sig tillbaka. Det heter bland annat, att Skjold sönderskjutit en slup samt att ett ångfartyg fått kulor i skråfvet. Ståthållarskapet har i den under den 18 dennes utfärdade cirkulärnot till alla tyska regeringar, hvari det söker försvara sitt förfarande att förkasta vapenhvilan, åberopat sig på, Jatt hertigdömenas statsrätt beror på följande trenne alltid erkända hufvudpunkter: 1) att hertigdömena äro oafhängiga stater; 2) att blott mansstammen af Oldenburgska huset kan regera derstädes och 3) att hertigdömena äro Imed hvarandra förbundna ,stater,. Hertigen af Augustenburg säges ärna resa till Berlin. ) Ett rykte säger, att alla i slesvigholsteinska armåen tjenande preussiska officerare blifvit hemkallade. 1 anledning af ståthållarskapets i Slesvig d. 18 dennes afgifna note till alla tyska regeringar, gör Fädrelandet, den rigtiga anmärkninIgen, att man kan så länge omsäga lögner, att de slutligen börja se ut som sanning. Så är det med ståthållarskapet i staten Slesvig-Holstein, som nu mera icke existerar. Noten beI gynner sålunda: Hertigdömena Slesvig-Holsteins statsrätt beror på de tre alltid erkända hufvudsatser: 1) Att hertigdömena äro sjelfständiga stater. 2) Att endast det Oldenburgska husets mansstam är berättigad till arfföljden i hertigdömena. 3) Att hertigdömena äro med hvarandra fast förbundne stater.n aFadrelandet, säger: Erinrar man sig ännu huru länge eller rättare huru kort det är, sedan de anförde tre alltid erkände, hufvudsatserna första gången uttalaIdes? Det var i December 1844, således för ej 5 år sedan, som den Holsteinska ständerförsamlingen utspelade denna trumf emot Ussingska statsenhetsförslaget. Och hvem har erkänt dessa satser? Den lagliga autoriteten, den dansk-Holsteinska gemensamma regeringen, har på det bestämdaste förnekat deras rigtighet, först hvad arfföljden angår i öppna brefvet den 8 Juli 1846, som är ett svar på Holsteinska församlingens adress, och sedan ytterligare i afskedet till Holsteinska ständerna samma år, hvari konungen förnekar, att hertigdömena äro eller någonsin varit en enhet och förklarar att deras enskilta förhållanden göra en enhet omöjlig. Den gången gjorde SlesvigHolsteinarne icke uppror, oaktadt konungen alldeles förkastade deras sjelfgjorda statsrätt; de erkände alltså de facto giltigheten af hans protest; men detta förhindrar naturligtvis icke ståthållarskapet att kalla dessa satser valltid erkända. För öfrigt beflitar sig ståthållarskapet att visa, att fredsprotokollet af den 10 Juli är i strid med dessa satser, hvilket ock lyckas för det. Den danska regeringen skulle heller icke rimligen hafva ratificerat protokollet, om hon icke häri varit enig med ståthållareskapets åsigt. Vapenstilleståndet förklaras för alldeles outförbart, och man kan åtminstone icke betvifla, att ståthållarskapet vill göra sitt bästa för att lägga så många hinder i vägen för utförandet som möjligt. Noten innehåller emellertid intet spår, att det är ståthållareskapets mening att göra activt motstånd. I lördags på efterm. väntades ett stort antal medlemmar af allmänna landtbruksmötet i Malmö till Köpenhamn och troddes ämna öfvervara söndagen derstädes. Underrättelsen derom hade kommit så sent, att man med ledsnad motsåg bristande arrangementer för gästernas emottagning. FRANKRIKE. I ministeren råder ännu tvedrägt angående den italienska frågan. En tidning berättar härom följande: Odilon-Barrot, Passy och Lacrosse vilja, att påfven före sitt intåg i Rom skall gifva sitt folk vissa garantier. O. Barrot yrkade företrädesvis på budgetens beviljande af konsultan. Han ifrade envist för denna åsigt, emedan han var bunden genom det ord, som han gifvit den konstituerande församlingen. Men Dufaure gaf utslaget: han förenade sig med Tocquevilles, Rullieres och Fallouxs åsigt till förmån för påfvens fullkomliga restauration. Härtill kommer österrikarnes yrkande, att få besätta en af Roms förstäder; hvarförutan kammarillan i Gaöta, som understödjes af de nordiska makterna, fast beslutat, att icke uppgifva något af påfvedömets verldsliga absolutism. Men ej nog härmed. Det är bekant, att England afgifvit en energisk protest mot det sätt, hvarpå franska regeringen förfar i Rom. På samma sätt och ännu kraftigare har äfven de nordamerikanska Fristaternas sändebud uppträdt deremot. Dessa fristater hade officielt erkänt den romerska republiken, och tro sig