Aftonbladet – 27 juli 1849, sida 1

nu hade fattat honom, ehuru han, såsom det ofta händer konstnärer, icke visste hvartill den skulle användas. Likväl syntes iden honom intressant och älsklig, och hans krajong hade snart fästat den på papperet. En ynglig, — efter allt utseende en Grek, såsom vi se dem på antika konstverk, då de vid kapplöpningar eller fäktningar kämpade om priset och utmattade nedsjunka på täflingsbanan, under det att en skön qvinnlig varelse, som Cellini sjelf ej en gång visst om hon var en sånggudinna eller en af de flickor som krönte segervinnarne, vidrörde hans fladdrande lockar med en palmqvist. Teckningen var slutad och konstnären hviskade för sig sjelf: hvad jag skall göra med den, skall Gud nog visa mig någongång! när en hög och upprepad bultning hördes på porten. Benvenuto alltid böjd att tänka på vilda och utomordentliga saker, inbillade sig att hans fiender anföllo slottsportarne. Hastigt påtog han ett harnesk af finaste stål, sänkte sin långa dolk i slidan, och fattande ett spjut af en jettelik storlek, skyndade ut på gården och ropade till sina arbetare med dundrande röst: Öppna portarne och drag er bakom dem. Om också tjugu fiender vore derutanföre, är jag färdig att möta dem.n Han stod i försvarsställning. Portarne blefvo uppslagna vid hans befallning, men ingen syntes utanför på gatan, mer än doktor Petitprå på sin lilla häst och som vid åsynen af den krigiske skulptörn, förargad utropade. Hvad djefvulen låter ni mig vänta för? Och huru kommer det till, att ert hufvud är fulit med idel mördare? , Cellini svarade i fullt raseri, Fråga ej mig om det, utan folket idenna förfärliga stad, som omgilver detta mitt slott natt och dag med alla slags förföljelser, dels af afund öfver mina odödliga konstverk, och dels emedan de ämna