Aftonbladet – 26 juli 1849, sida 3

Den gamle tjenaren, lika gråhårig som frun, hade under tiden ställt en stor korg med. utsökt frukt, gammalt vin och andra smakliga saker, på bordet; och nu, på ett tecken af fru Isabella, aflägsnade han sig med en djup bugning. Den sistnämnda sade då till Luigi under förnyad hosta: På det att dessa fremmande herrar ej må misstyda min matmors medlidande för er, torde ni intyga, att fru markisinnan aldrig personligen infunnit sig här, och att ni aldrig njutit af min sköna matmors åsyn. Då Luigi bejakade detta, suckade doktor Petitpre och sade: Ack, min vän, huru mycket har du icke förlorat! Jag ville icke bortgifva hedern och nöjet af att med mina egna ögon hafva sett markisinnan de Comminges — nej, icke för alla de dagar jag ännu har qvar att lefva Fru Isabella gjorde ett försök att resa sig från sin stol, för att med en elegant nigning tacka doktorn för hans artighet mot hennes matmor; och doktorn återgäldade hennes nigning med en ganska djup och behaglig bugNing. Luigi, fastän nu sjuk och sorgsen, hade af naturen ett gladt lynne och kunde knappt återhålla sig från att skratta högt vid denna scen; Benvenuto bet sig i läppen och gjorde sådana besynnerliga grimaser, för att dölja samma böjelse, att de båda föremålen för deras löje säkerligen skulle blifvit det varse, om icke doktorn hade qvardröjt ovanligt länge i den ödmjuka ställning han antog då han busade sig och rest sig långsamt och endast radvis, och om icke fru Isabella, då hon satte sig ned igen, hade blifvit fattad af en häftig hosta, -hvilket buller förtog Luigis skratt. Den goda frun slutade härefter sin förklaring, sägande: Min matmor bar selt åtskilliga vackra målningar, hvilka denne ädle konstnär slutat