Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 3

gifvaren har förmodligen ansett dem så beskaffade, att det underbara i dem är karikeradt, eller, att behandlingen i öfrigt har en komisk karakter,, hvilket skall vara stämpeln på klassen äfventyr; men denna egenskap af karikatur och komiskt element i behandlingen förefinnes ock i flere af de under rubriken sagor förekommande. Saken må emellertid gerna anses som ett lappri. Det vigtiga är, att man i alla fall får sin Lunkentus m. fl., under hvad titel man än finner honom. I kritiskt afseende rikhaltigast är den Öfversigt af svenska Folklitteraturen, som särskildt upptager 274 sidor, och afslutar verket. Denna öfversigt har nästan utseende af en egen bok för sig, emedan den, med. samma ämne som allt det föregående, dock har en annan plan. Den utgör en Catalogue raisonnte öfver vår folklitteratur, ända från sagoverket De sju visa Mästare till Bibliotek för Folket, hvaraf sista häftet utkom 1845. I denna öfversigt meddelas ingen saga i sin helhet, och icke en gång fragmenter deraf, annars än undantagsvis. Framställningen går allenast ut på att vara bibliografisk. Sedan vi nu rättvisat hr B:s sjelfva arbete, åsom filologiskt, skola vi efteråt tillåta oss några anmärkningar öfver det som utgör det egentliga i saken, eller karakteren af hela denna slags sagolitteratur, betraktad under synpunkten af ännu fortfarande folkläsning. Det kan icke nekas, att det kraf eller behof, som inärvarande epok gjort sig gällande både i Sverige och andra länder, att företaga samlingar af de bland folket gängse Medeltidssagorna, har samma grund och upphof, som det redan förut började och länge fortsatta insamlandet och upptecknandet af Folkvisorna. Det är nemligen just emedan dessa saker stå vid gränsen af sin tillvaro, nära slutet af sin existens ute bland folket, som man blifvit drifven dels af ädel omtanke att bevara, dels af ren instinkt, att inhösta dem i bibliotekerna under form af egna kollektioner. Denna ära tyder på förestående död, då man nemligen talar om lifvet ute i landet och inom sjelfva folket. Ifrågavarande alster af en äldre konst komma sedan in i ett annat slags lefnad: historiens och filologiens. Sådant må anses illa eller väl, det är icke destomindre den sakenliga gången; och kan för öfrigt icke hjelpas. Emellertid må man icke misstyda hvad vi sagt, så, som skulle dermed menas, att alla dessa medeltidsprodukter numera förlorat sin betydelse, icke vidare hade värde, icke förtjenade ses, eller hädanefter skulle upphöra att utöfva all inflytelse; Långt derifrån. Men likasom det är ett faktum, att man i våra dar endast som en sällsynthet får höra folkvisor sjungas ibland bönderna eller den del af allmänheten, hvarefter man gifvit denna poesi benämning, och för hvars skull man så till sägandes anser den vara till; likaså är det en bekant sak, att de i parallel härmed gående sagorna, legenderna och äfventyremn på långt när icke mer väcka den! anklang, som förr, hvarken hos barndomen,( det uppväxande slägtet, eller den del af all-l: mänheten, som man särskildt benämner folket. t De bilda numera en lektyr hufvudsakligen för f litteratörerne blott; och desse taga kännedomls deraf såsom bidrag till källorna om förriga tider, Mången beklagar, såsom bevis på epokens föri t s 1 a ; 4 i j i; j 4 j l j 1 sämring, den mindre lust publiken nu visar för konstalster af denna art, och i alln änhet för det slags underbara, som består i det osanna eller i och för sig orimliga. Emellertid ligger i denna klagan ett stort misstag och mycken orättvisa mot vår tid. Hvad som utgör, ellern itminstone bör utgöra romantikens kärna: verk: 9 lig kärleksfullhet, ren trohet, sinne för skön-s het och ädelhet o. s. v., kan lika väl gifvas tillls utan att behöfva framstå i de slags former,ls som enskildt tillhörde medeltiden och dessj9 verldsåskådning. Ett konstverk kan såledesv lullkomligt väl vara romantiskt, utan att varat fabulöst, chimeriskt, osannt eller öfversprin-o gande wvarelsernas verkliga vilkor. När denlo nyaste tiden icke längre läser medeltidsdikterna med samma lifliga intresse, som förr;f så kan detta visst hos en och annan ytligare! individ, hvaraf exemplar gifvas nu som alltid, f härflyta af köld. Men slägtet i det hela barjf I våra dar ett lika stort, om icke vida störren behof af värme och af det grundelement, som l! utgör romantikens kärna; endast deruti skil-)t ande sig från fordna slägten, att det vill be-ls komma nyssnämnda kärna fri från medeltidskon-3 stens monstruositet, och i stället förenad medf len djupare blick på naturen, menniskans vä-ln sende och sanningen, som vår period vunnit.S När man nästan öfverallt finner, att till ochiP med sjelfva barndomen numera icke på långtl när så som förr hänföres af sagor, legender och s d h k ifventyr (inom hithörande slag),, så kommer letta visserligen deraf, att det uppväxandels slägtet öfverbufvud allt mer antagit egenskapen af klokhet; men ungdomen behöfver derföre la icke förlora något af godheten. Vill man varall uppriktig och rättvis, skall man erfara, att hos j de uppväxande nu träffas lika mycken känsla f och sentiment, men utan en sådan enthusiasm lr för det orimliga, som förr. Detta häntyder i sig sjelf alls icke på någonting sämre, utan( tvertom på ett bättre. Ingen annan kan miss-0 förstå och beklaga det, än blott den, som ickeln rmår fatta det underbara i universum annarss in såsom ett sanningsvidrigt och sakstridigt;E eller som i inbillning och fantasi endast ser förmågan att skapa vackra omöjligheter. Hvad vår allmoge beträffar, kan man om dess ställning till konsten säga ungefär det-J samma som om ungdomens. Likasom denna, k har folket i stort tycke för hjerta i konsten;8 men börjar allt mer och mer älska att finnal detta hjerta paradt med förnuft. Det är egentd ligen blott litteratörer, filosofer, tänkare..., som ej sällan finna nöje i dessa tvenne elementers skiljande från hvarann; och som derföre äro i stånd, å ena sidan, att tycka om en