Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 3

LITTERATUR. 4. Svenska Folkböcker, af P. O. Bäckström. 2:dra bandet; på 4. Bohlins förlag Allmänheten påminner sig förmodligen, genom ett för några år sedan uikommet föregående band, detta i historisk och kritisk hänsyn märkvärdiga arbete. Det är egnadt att omfatta och, så till sägandes, från glömska och förstörelse rädda en del af folkpoesien, hvilken synes på väg att antiqueras inom folket sjelf; nemligen hela kretsen af dessa Sagor, Legender och s. k. Azfventyrn, som blomstrat under medeltiden, och äfven till största delen haft sitt upphof i den tidens händelser och i dess föreställningssätt om verlden. Det är bekant, att man mycket olika kan bedöma sjelfva halten af denna medeltidspoesi. Kritiken har i synnerhet visat sig sträng mot de under en nyare period gjorda försöken att eftergöra, härma och i den meningen bearbeta dessa slags sagor och legender. Men hvad som under allt detta måste vara helt och hållet obestridligt, är värdet af denna litteratur såsom historiskt fenomen och såsom dokument för den tid, då den var lefvande; hvarmed lika obestridligt måste följa förtjensten af en noggrant och ärligt gjord uppteckning af samma litteraturs ännu hos oss befintliga alster. Det är denna sednare förtjenst, som tillhör hr Bäckström. . Han har icke nöjt sig med att rätt och slätt samla och aftrycka alla dessa historier, (Lunkentus, Sköna Helena, Carsus och Moderus, Lycksalighetens ö, Riddar Blåskägg, 0. s. v.), dem vi som barn varit vane att se öfverallt i städer och på landet kringburne af en viss klass gummor. Han bar kritiskt jemfört äldre upplagor och utländska redaktioner af dessa mer eller mindre feeriska berättelser. Formen för hr B:s framställning är den, att först i en inledning meddela historiska uppgifter, så vidt sådana finnas, om sagans upphof, dess utbredande, och i hvilka länder den förekommer. Sedan gifves Sagan sjelf; och derefter merendels flera Varianter, hvarpå slutligen följa Anmärkningar, när anledning varit förhanden till sådana. Enligt det forskningssinne, som utmärker vår tid, är det hela detta slags filologiska appendix, som mest till drager sig läsaren. Hvad man kan anföra som en brist, är den omständigheten, alt då hr B. i inledningen före en saga anfört ett antal upplagor, hvilka sinsemellan afvika i redaktionen, hr B. sedermera vid anförande af sjelfva sagan icke nämner hvilken edition han härvid följt, eller om han tiiläfventyrs skrifvit en ny, för egen del, sammansatt från de flera olika, han har haft för sig. Från detta allmänna förhållande sker väl någon gång undantag (såsom vid Fortunatus), der uppgift finnes på den sago-edition, läsaren bekommer i hr B:s bok; men klart är, att, då detta som oftast icke omtalas, sväfvar man i okunnighet om en sak, som, utan att vara särdeles vigtig eljest, dock måste vara det i en litteratur, der det kritiska ingår som ett så bufvudsakligt element. Då sjelfva uppgiften för öfrigt varit ganska lätt att alltid göra, kan man icke anse förhållandet annat än som en glömska, hvilken, om en ny upplaga af Svenska Folkböckerne kommer i fråga, utan svårighet kan undvikas. De i denna del förekommande sagor äro: Fortunatus, Talande fogeln, Ask-ungen (Cendrillon), Tumme-liten, Blåskägg, Blå Fogel, Lycksalighetens ö, Enbusken, De sex Svanorna, Gråkappan och Pelle Båtsman. Man finner derefter fem legender (hvaribland t. ex. Liber Infantize, Jerusalems Skomakare o. s. v.); och sex dfventyr. Ibland de sistnämde träffas bistorierna om Lunkentus och Hobergsgubben, hvilka väl kunnat upptagas i kretsen af de specifikt så kallade sagorna, hvarifrån de icke synas så skilda, att de mer än åtskilliga andra i föra under titeln äfventyr. Ut