Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 2

DEBATT I FRANSKA NATIONALFÖRSAMLINGEN D. 40 JULI ANGÅENDE BELÄGRINGSTILLSTÅNDETS UPPHÄFVANDE I PARIS. Det är förut berättadt, att Laclandure i na tionalförsamlingen väckt motion om skyndsamt upphäfvande af belägringstillståndet i Paris samt att icke allenast det förberedande utskottet afstyrkt motionen, utan att äfven nationalförsamlingen den 10 sistlidne Juli beslutat att icke taga motionen i öfvervägande. Debatten i nationalförsamlingen nyssnämnde dag börjades af motionären sjelf, som sökte vederlägga de motiver, hvilka utskottet anfört ör motionens förkastande. Utskottets motiver stödde sig företrädesvis på en förklaring af inrikesministern, att den upproriska fraktionen visserligen vore besegrad, helst dess ledare hade flytt bort, och att förtroendet tillvexte med hvarje dag, men att man dock hade hänskjutit denna sak till regeringen, hvars upprigtiga afsigt det vore att så snart som möjligt återställa det lagliga tillståndet, så vida icke några ytterligare oroande symptomer visade sig. Utskottets betänkande slutar med följande ord: Denna förklaring har stärkt oss i den öfvertygelse, att initiativet i denna sak bör lemnas åt ministeren, som bäst kan inse hvilken tidpunkt är tjenligast i detta afseende. Att försvaga ministerens kraft, då den allmänna ordningen ännu icke synes den fullkomligt tryggad, skulle på en gång vara en stor oförsigtighet och en handling af misstroende, som icke kan rättfärdigas af någonting. Belägringsndets ändamål är icke endast att dämpa orolighetsandan, utan fastmer att förekomma dess förnyade utbrott. Vi hafva kommit till den sorgliga vissheten om en vidtutsträckt komplott, hvars medelpunkt är Pas, men som hade sina utgreningar öfver hela Frankrike. Regeringen måste äga makt att samla och förstöra alla dessa trådar. Det är för att fullända detta vigtiga, som man ännu någon tid måste bibeålla denna extraordinära makt, hvars utöfning, långt ifrån att oroa, mäste lugna den omätliga majoriteten af invånare inom detta stora samhälle. Sådana äro de motiver, som bestämdt edert utskott att enhälligt afstyrka den ifrågavarande motionen. Laclandure kunde dock icke finna något enda giltigt skäl att bibehålla betägringstillståndet. Ett sådant giltigt skäl vore icke Odilon Barrots öfvertygelse, för hvilken hyste den största aktning; icke en ministers åsigter, icke en ulskottsreferents tanka, som i det hela gick ut på följande sats: Vi böre hänskjuta saken till regeringen; vi böre vanta vira bi till styrelsen, som kan säga 033, om vi äro i khrigstillstånd eller icken. En poet, fortfor Laclandure, som äfven är en talare af första ordningen (Victor Hugo)(?), yttrade i går: J hafven besegrat demagogien; ja, j bafven till och med besegrat uden utan strid; j hafven upplöst hela komplotten, dess ledare äro på flykten, dess materiell är skingrad; hvad frukten j då? Hvarföre då hålla den civiliserade verldens hufvudstad i ett undantagstillstånd? De skäl, som j föregifvit, äro — med förlof sagdt — ömkliga. Men j hafven andra skäl, som j icke omnämnen: det första är att denna motion om belägringstillståndets upphäfvande kommer fråh venstra sidan. Det andra är att valen tillstundat, och jag skall visa eder, att jemnlikheten under dessa val icke blifvit upprätthållen. Hafven j icke i 49 dagar hvarje dag utbasunat de största loford om edra kandidater, och utspridt de gröfsta smädelser mot demokratiens handidater? Hafve vi en enda tidning, hvari vi kunna svara på dessa beskyllningar? Om man velat respektera jemnlikheten, hade man Y stone under en veckas tid före valet bordt tilläta våra tidningar att utkomma för att svara på dessa smädelser. J hafven fått genomdrifva edra val, och dock viljen j ännu icke up häfva belägringstillståndet; hyarföre? Jo, emedan ännu en säk åtetstår för eder, nemligen tryckfrihetslagen, till hvars orimligheter det ibland annat hörer, att en folkrepresentant icke får vara gerant för en tidning, BOESKONAr SEO