Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 2

de bebo en adeng stad) buro alla offentliga! bördor, betalte alla ordinarie skatter och voro förpligtade till krigstjenst. Dessutom betalade de niondelen af grödan till godsegaren och tionde till presterna. Denna dubbla skatt var isynnerhet tryckande, då åkerbruket i de sydliga och östra trakterna står långt tillbaka. Så mycket större äro då Riksdagens förtjen ster, som utmärkt revolutionens början med att öfvertaga alla bördor ilika förhållande med bönderna. Det uppförande om den ungerska adeln öfverhufvud visat under hela frihetsstriden, kommer de öfriga revolutionära ländernas byråkrati och aristokrati på skam; då dessa sistnämnde hafva satt folkens välfärd på spel för att bevara en rikedom, eller ett inflytande som är fattigdom och vanmakt i jemförelse med den ungerska och slaviska adelns omätliga gods och nästan kungliga myndighet öfver sina bönder, hvilkas inappellabla domare godsgarne voro. Men den ungerska adeln hvars ron icke genom egoism och fördom blifvit tillslutna för tidens ideer, gaf ett värdigt exempel, genom att gå folkets önskningar till möte, och har på ett berömvärdt sätt uppoffrat sina företrädesrättigheter. Men samma omständighet, som underlättade revolutionen, stärkte den sig på nytt danande staten, i det att ingen af nationens krafter blefvo fäderneslandet beröfvade genom opposition, och dessutom samma riksdag, som representerat nationen hittills, utan långsamma och vanskliga provisoriska förändringar, kunde lägga grundvalen till den nya sociala ordningen. I Ungern har således icke under det förflutna året, såsom i andra länder, de lägre klassernas välgrundade missnöje och misstro till de förut maktbafvande bragt friheten i fara genom söndringar; här: har tvertom den lugna gång, hvarmed den sociala reformen utvecklat sig, ingilvit nationen förtroende till sina ledare, och stärkt dessas sträfvanden för den nationella sjelfständighetens förvärfvande och upprätthållande. Sedan vi sålunda visat att Wienerhofvet, uti dess sträfvanden att bevara och återeröfra Ungern, icke kan finna någon stödjepunkt i oenighet hos folket sjelf, eller hos Slovakerna, hvilkas stamförvandter det var på väg att undertrycka; utan alt dess enda hopp är fåstadt vid Kroaterna och Shokzerna — vilja vi i en följande uppsats följa Ungrarne i deras frihetsstrid.n