Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 2

Olof hörde ingenting af dessa tröstegrunder. Catharina besinnade ej att hennes sorg var gammal, och derför tilllät ord och en sansad resignation, att hans var ny, och derför uppslukade allt. Hennes ord trängde ej till hans hjer-ta. En enda tanke stod der oföränderligt och frammanade åter hans sista frågande )Hven? Ack, det kan du nog förstå. Gud för honom som så listigt röfvat ifrån oss all vår lycka och frid. Så olycklig jag är, vill jag än mindre vara i hans ställe. Ja, det har ni rätt i, mor Catharina, svarade Anders drömmande och dystert, farväl nu på en stund, jag skall gå hem till mitt. Redan var han i sigte af detta hem. Af en slags instinkt skyndade han framåt, ty hans tankar och sinne voro långt derifrån. — Än stannatle han och tryckte handen mot bröstet, än gick han några ojemna och hastiga steg. Som han stod i begrepp att träda ut ur småskogen, som gränsade intill den lilla potatistäppan vid hans stuga, hördes steg på vägen, och strax derpå syntes en man i jaktkosstym, med cigarr i mun, halfsjungande närma sig. of stod stilla. Han tog elt steg tilibaka, skuggade ögonen med handen, och forskade noga i halfdunklet, under den skuggande hattskärmen, efter den vandrandes drag, Med ens spred sig en stark rodnad på hans ansigte och efterträddes af en förfärlig blekhet. Han rätade ut sig i sin fulla längd, sträckte ut armen, och innan han rätt hunnit besinna sig, rusade han fram och kastade den ankommande till marken. Maria! hviskade han i hemsk och vild ton och höjde sin knutna hand öfver den, genom allet och öfverraskningen, bleka grefve Emnst. Denne försökte fåfängt att tala eller resa sig. Olofs knä hvilade som det varit af jern på! hans bröst och dess venstra hand om hans hals. Men blodet flöt tillbaka från Olofs hufvud ch lemnade rum för en tanke som lät honom släppa sitt tag. Min bror! mumlade han nedslaget. — Gå, — gå er väg menniska!, — sade han högt, med