Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 2

eit tanklöst lugn, i det han sjelf aflägsnade sig i skogen. Länge irrade han omkring sitt hem, utan att kunna besluta sig att gå in, och tog slutligen kosan åt ett annat håll. Sedan han nu fått ett mål för sina steg, ökade han dem oupphörligt, och stanhade först då han hade kyrkan i sigte: Han hoppade lätt öfver den låga ringmuren, och gick spanande fram och åter bland grafvärna. Slutligen fann han det han sökt — ett litet svart trädkors med Marias namn — och satte sig ned dervid, så tyst och varligt, som om han fruktat att väcka henne. Den ena timman gick efter den andra; och änhu satt han qvar i djupa tankar: Syrsorna kharratle i gräset, vinden klagade i de halft aflöfvade träden, himlen var mulen och grå, och en och annan regndroppe föll tungt ned på grafvarna — men Olof märkte det ej. Det hade länge varit alldeles nedmörkt, då e sig upp, torkade en tår ur ögat och ra sakta ord af en lugn undergifvenhet, ett nästan gladt lugn, vände tilbaka till sitt hem, När dagen grydde stod han redan wid föräldrarnes sluga. På det ljusa och sansade utirycket i hans rena drag sågf adren tillräckligt, att alla tröstegrunder voro öfverflödiga — och ännu samma afton satt deras Olof hos dem vid brasan, som förr, och talade vänligt och hoppfullt om framtiden. Olof hade åter flyttat till sitt gamla hem — det andra var redan intaget af en helt liten koloni ljushåriga barn, af en mor, hvars fula och åldriga drag kontrasterade mot den fordna inevånarinnans, och en far, som aldrig ansåg sig hafva tid att sjunga och spela fiol, som Olof gjort. . Det var ej heller ljust och muntert i det gamla skogvaktaretorpet som fordom. GCatharina var borta, och fader Anders hade kommit något ur den fordna lustiga och lefnadsfriska tonen. Väl vidböll han ännu sina fordna åsigter af verlden och dess vexlande öden, men det var mera af pligt än innerlig öfvertygelse, och lät derföre mera lamt och mulet än förr.