Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 2

notion angående en undersökning om styrelen och hushållningen i Storbritanniens koloner. Vi hafva icke på länge sett en handing, som lemnar en mera intressant upplysning öfver, huru Englands aristokratiska representation slumpar med nationens skattebidrag, och hvad den s. k. bildningens och förmögenhetens öfvervigt sålunda kostar det landet. I anseende till det ofullständiga begrepp, man hos oss i allmänhet har om förhållandet med Englands kolonier, hvilka utgöra en så stor del af den jord, på hvilken vi bo, skall läsaren troligen icke med missnöje mottaga ett något utförligare utdrag af den förutnämnda motionen. Sir William Molesworth yttrade efter en kort inledning, som här kan förbigås, om ändamålet med sin motion, att han, för att söka öfvertyga buset, att en undersökning behöfdes, ville bjuda till att ådagalägga hvad som hade framalstrat den allmänna öfvertygelsen, att svåra brister och villfarelser funnos i kolonialstyrelsens system. Det som han menade med detta uttryck var någonting af ganska färskt datum, icke äldre än trefjerdedels århundrade. Ty när Engelsmännen begynte kolonisera, så befattade sig regeringen föga eller intet med saken, och egentligen taladt fanns då icke något kolonialsystem. Kolonierna hafva blifvit grundlagda af äfventyrare, som lemnat moderlandet af åtskilliga orsaker: somlige för att söka ädla metaller, och andra för att undfly intoleransen hemma i landet. De satte sig ned på Amerikas stränder. Till sin lycka lemnades de, i följd af borgerliga strider i England och verkställande maktens svaghet, många år i obesväradt åtnjutande af ett fullkomligt oberoende. De uppblomstrade, deras antal tillväxte hastigt, de blefvo rika och mäktige. Under tiden blef styrande makten i moderlandet småningom starkare, dess uppmärksamhet och begärelse riktades på koloniernas välstånd, det försökte att systematiskt blanda sig i deras styrelse; kolonierna gjorde motstånd. Några rebellerade och blefvo oberoende; återstoden underkassade sig, och det närvarande systemet af kolonialstyrelse grundade sig på ruinerna af det gamla förhållandet. Men största delen af det nuvarande kolonialväldet är af ganska färsk datum. Sålunda erhöllos de båda Canadas år 1759; Trinidad och andra vestindiska öar, Ceylon och nya södra Wales under mellantiden mellan 1763 och 1797. Återstoden af Australien, Nya Zeeland, hela södra Afrika, Brittiska Guiana, Mauritius, Malta, Joniska öarna, Helgoland, Hong-Kong och Labuan eller Borneo voro alldeles icke, såsom den ädle lorden premierministern en gång kallat dem, några dyrbara arf från våra förfäder, utan hade blifvit lagda till det brittiska väldet sedan början af detta århundrade. De hade blifvit förvärfvade af åtskilliga orsaker. Somliga, sade talaren, emedan vi afundades rivaliserande makter att ega dem och inbillade oss, att en nations styrka står i förbållande till vidden af dess område; andra skulle vi hafva såsom utposter, i tanka att dermed beskydda vår egen handel och skada andra länders; och ännu andra intogos för att användas till straff-orter för våra brottslingar. Sålunda bestod kolonialväldet hufvudsakligen af eröfrade provinser, städer der garnisoner inlades, och fängelser. Styrelsen anförtroddes åt en centralmyndighet i England. Det oföränderliga sträfvandet hos en sådan myndighet var, att gripa åt sig så mycken makt som möjligt och sätta sig på tvären mot hvarje åtgärd, som sannolikt kunde direkt eller indirekt förminska denna makt. Men storbrittanniska kolonialväldet var bildadt under inflytelsen af detta sträfvande, och kolonial-departementet gjorde anspråk på allmakt och ofelbarhet i allt som angick kolonierna: länge erkändes dessa anspråk utan motstånd; men på den sednare tiden hade man sett hvarje koloni förnyade gånger protestera deremot. Och nu gjorde den öfvertygelsen sig dagligen mer gällande, att kolonialsystemet hvarken båtade moderlandet eller kolonierna; och man har blifvit mera uppmärksam på saken derföre, att Storbritannien under de sista 25 åren åter begynt kolonisera, och det i en mycket större skala än någonsin tillförene. Ty under denna period hade åtminstone 2 millioner personer utflyttat från moderlandet. Hälften hade omedelbart gått till de oberoende kolonierna i Förenta Staterna; den andra hälften till de beroende kolonierna, hvarifrån en stor del åter utflyttat till de Förenta Staterna. Denna stora utflyttning har gifvit frågan om kolonisation och kolonialstyrelse ett djupt och vexande intresse hos en stor del af samhöllet, serdeles bland den arbetande coech medelklassen; ty det fiunes knappt någon ibland dessa klasser, som icke har någon bekantskap, vän eller förbindelse i någon af kolonierna, eller i begrepp att utflytta. Äfven många af den högre aristokratien och adeln i öfrigt hafva der slägtingar, anställa såsom guvernörer eller i andra rangoch inkomstgifvsande embeten. För det andra har kolonialsystemet under sednare tider varit föremål för utmärkta mäns forskningar, som uppmärksamt studerat frågan om kolonisation och utflyttning, i den syftning att mildra det ekonomiska betrycket i moderlandet och på de obebodda delarne af jorden utplantera samhällen, värdiga det engelska namnet. Den utmärktaste af dessa författare, sade tal., är br Wakefield, hvars skrifter åstadkommit ett lifligt intryck på allmänna tänkesättet och hos hvilken man stod i djup förbindelse för en stor del af den kunskap man nu egde om kolonierna. Äfven frågen om handelsfrihetea och navigationslaga jade mycket ledt uppmärksamheten åt d bal. En del statsmän hade försvarat för let af nya kolonier på den grund, att såda. a främmande besittningar förskaffade utes!uti.rde marknader åt