Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 2

— 27 in till två, förr än ban behändigt nappade jockbetan. Man gaf just tecken att åter börja en polska, då ett sakta sorl och en kontraorder till musiken förkunnade, att grefven var i antåsande. Det blef hastigt en födstystnad. Brulen tecknad — med en matt sidoblick och en suck — på sitt ansigte, och en brudtärna med starkt tycke af ett nyss från böhens klor räddadt höns, framträdde och torkade svetten ur bennes panna, hvarpå hon åter försvann i högen af dylika fågelskrämmor, som omgaf bruden. Länsmansfrun sände eit oroligt och mönstrande ögonkast på sitt verk cch ett annat på dörren, der den höga gästen, som åstadkommit en sådan uppståndelse, syntes. Nämdemannen och hans bustru ilade emot hor, nom och förde honom under ovpphörliga öd-mjuka helsningar fram till en ländstol, sqm till letta ändamål blifvit lånad i prestgården oc! ställd utmed träsoffan, der biuden presiderade, Denna reste sig stolt och varligt upp och neg, under det att länsmansfrun passade på tills ället att hugga en hårnål långt in i hufvud :t på sitt offer. En djup suck och en viss to:1. nad kring ögonen var den enda klagan, som undslapp den olyckliga bruden. Vis-Olle såg upp, det flög ett mörkt och sällsamt uttryck öfver bans nyss så glada och ugna drag. De båda brödernas ögon möttes. Det låg ett dystert allvar i Olofs stadiga blick, ör hvilket grefven, med en lätt färgskiftning Då sin gula kind och ett lindrigt veck mellan ögonbrynen, nedslog sina ögon Olof vände iter uppmärksamheten på fiolen och grefven ntog sin plats med några riedlåtande, men knappt märkbara helsningar och ett sötsurt leende på sitt matta och bleka ansigte. Han hade vida bättre bLibehållit sig, som man säger, än brodern. Per fans inga grå hår i hans glänsande och virdade iockar. Han sick så rak och stå:lig som e. gradpasserare, men det fanns ingen eld i dessa utbrunna bliekar, och en slags ängslig ledsnad, en prägel af tråkighet och leda, hvilade öfver hela hans person.