Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 2

Det var afton på denna brölloppsdag. De kring väggarna af den stora stugan utplanterade talgljusen svigta och rinna af värman och draget från dörrn och gästernas svajande helgdagskjolar. På en träsoffa i fonden sitter bruden så förbluffande grann, att hon nödvändigt miste öfverträffa Per Andersons Maja. Hennes flottiga, pionröda ansigte vittnar om den stora kronans förtryckande tyngd, men hennes lycksaliga leende om hur tåligt hon fördrager den. Oset af svedt hår från de hufvuden, som kommit i för nära beröring med upplysningen, blandar sig med de mustiga och varma ångorna från den traktering, som dels cirkulerar i rummet, dels tillagas i det nästintill. Roliga infall, gåtor och allegorier, mera upplifvande än valda, flyga hers och tvärs. Imman rinner af fönsterrutorna och väggarna, glädjen har nått sin höjd. Fort i en vrå sitta spelemännen och språka glädtigt under det uppehåll, som serveringen af kaffe och toddy förorsakat. Vis-Olle med fiolen på sina knän och kakan i sin venstra hand svängde med stråken på ett kraftigt och lifligt sätt, under det han smuttade på toddyglaset och höll ett klingande föredrag om musik i allmänhet och sin fiol i synnerhet, hvarifrån han öfvergick till sina krigsbragder med ett djerft och omotiveradt hopp. Tätt bredvid lekte lilla Josef i en alldeles ny kostym, ansenligt tilltagen i växten — en skänk af den vänliga nämdemans-mor — med några andra små gossar, som äflade att lära Tusse styra sin aptit, medan man räknade till fyra men hittills hade de ej hunnit längre