Aftonbladet – 21 juli 1849, sida 2

att leda till cn allmän uppresning och kosta regenten dess krona. Och huru engelska publiken tänkte om den saken kan man bäst inhemta af den bekanta Junii bref. Dessutom finnes i engelska parlamentet ett bruk, hvilket anses, samt utan tvifvel äfven är, ett af de förnämsta palladierna -för friheten emot verkställande maktens missbruk, nemligen att hvilken parlamentsledamot som helst eger rättighet att i hvilken session som helst ställa på ministrarne frågor i hvilket ämne som helst, som angår regeringens utöfning, hvarvid ministern är skyldig att ingå i svaromål. Det händer väl visserligen ofta, att han förklarar det icke för tillfället med statens intresse förenligt att lemna den äskade upplysningen; men parlamentet är i tillfälle att döma huruvida ministern har skäl till en sådan invändning. Oftast lemnas dock de begärda upplysningarna; och allmänna opinionen har härigenom ett dyrbart tillfälle, som icke på något annat sätt skulle kunna vinnas, att hålla regeringen inom skrankorna, helst som underhuset derjemte ensamt disponerar budgeten. I sjelfva verket är det också obestridligt att endast en sådan reform, som gör den representativa myndigheten till den högsta i samhället, för hvilken regentpersonen, ministrarne, bofvet och kotterierna måste vika, är det enda som kan förvandla den konstitutionella monarkien från skuggspel till sanning. Derföre finner män ock, att det å andra sidan är i denna punkt, som slafsinnet och egennyttan förena sig att skrika högst emot alla bemödanden i demokratisk riktning. Allt ifrån konung Gustaf III:s tid kan man nästan säga, att hela den högre politiken hos oss icke varit anlagd på annat, än att i detta hänseende skapa ett. slags religion till absolutismens förmån. För detta ändamål har icke sparats någonting. Presterskapets dresserande att predika politisk undergifvenhbet och sjelfständighetens tillintetgörelse, samt absolut förnöjelse med allt hvad makten behagar vidtaga, och att framställa allt detta såsom en pligt emot Gud: kyrkobönerför de kungliga personerna, med hela raden af prinsar och prinsessor hvar för sig: likaså universiteternas epurerande, för att der få en formlig skola åt servilismen organiserad, hvilken också uppenbarat sig tillräckligt vid mångfalldiga tillfällen, och hvarpå man har ett talande uttryck i det bekanta valspråket: obeir, mourir et se taire — lyda, dö och tiga —; allt under det en drakonisk lag å andra sidan stadgade lifvets förlust för en hvar, som af uppsåt eller lättsinnighet vågade yttra ett enda lasteligt ord mot konungens person: detta bar under de sista 70 eller 80 åren här utgjort det förnämsta föremålet för den politiska visheten och omtankan. Och konung Carl Johan fann vid sin ankomst till Sverige i egenskap af kronprins, i detta afseende före sig redan en väl röjd jordmån, den han också icke för egen räkning sparade någon omsorg att underhålla och upparbeta i den dynastiska principens intresse. Vi känna alle till hvilken grad af verklig löjlighet, stundom med någon tragisk inblandning, detta ofta sträckte sig; äfvensom den naiva skamlöshet, hvarmed den ministeriella pressen under hela tiden emellan åren 1810 och 1838 förenade sig att göra chorus, eller man kunde rättare kalla det att gifva hals emot liberalismen, så snart minsta fråga uppstod om behofvet af något verkligt band på regeringsmaktens godtycke. Efter allt detta skulle man väl föreställa sig, att en af de första fordringarna vid frågan omen representationsreform borde blifva att åt representationen tillerkänna ett verkligt och positift erkännande och tillfälle att kontrollera styrelsen, på sätt som det sker i England; men vi frukta att den misstager sig, som tror, att hos vederbörande finnes någon : benägenhet till ett sådant medgifvande, huru rättmätigt och nödvändigt det än må vara. Så vidt man kan döma af synliga omständigheter, är jalusien om prerogativet ännu lika stark och lika ängslig som tillförene; och den formel, hvarunder den gifver sig tillkänna hos publiken, heter: att Sverige behöfver en stark konungamakt. Denna fras utgör en fanaoch ett schibboleth ej mindre för hofvet, än för alla de kotteriintressen, hvilka tro sig kunna draga någon fördel af allenastyrandets fortfarande; och egentligen kan man icke säga mycket härom, då sjelfva det liberala partiet, måhända af den alltför långt sträckta grannlagenbeten att icke utsätta sig för minsta misstanka om öfverdrift; hittills visa. den ytterliga moderation i sina anspråk, att icke vilja sätta i fråga den minsta inskränkning af det ofantliga område, som konungens och regeringens makt här i landet för närvarande inta ger, allt under den föreställningen, som rättnu börjar temligen mycket försvagas, att reformen genom en sådan ovanlig och kanske i hela historien exempellös återhållsamhet och grannlagenhet, slutligen skulle vinna regeringen mera uppriktigt med sig, åtminstone för sjelfva representationens reformerande i demokratisk anda. På den punkt, der vi sålunda befinna oss, och så framt det erkännes att ändamålet med en reform öfverhufvud icke är att blott göra en kulissförändring för ro skull, utan att bereda ett kraftigt uttryck åt nationens, d. v.s. majoritetens vilja, synes man kunna fråga, om denna önskvärda: förändring i någon mån skall vinnas, genom en representation sådan reses ERE EEE — ERT