Aftonbladet – 21 juli 1849, sida 2

lugnt och ogeneradt vid den unga qvinnans sida. Han kastade af sig skjutväskan och bössan och stödde sig deremot. vÅren förändra så mycket, började han åter i en splitter ny ton af hjertlig broderlighet. Man fogar sig i sitt öde och anser sin första kärlek, ehuru den kanske är den enda verkliga för en vacker dröm. Men minnet af den som ingaf denna kärlek står dock alltid qvar och dess lycka blir ens egen. Ar det då rätt att möta denna vänskap, detta intresse med misstroende och rädsla — kanske till och med ovilja, hvad vet jag?, Grefven låtsade liksom oförmärkt borttorka en tår. . Inte sån, svarade Maria mildt och blygt. Jag har visst ingen ovilja för... för... Dign, inföll han och såg hastigt upp, räckande henne handen, vänner, som dertill varit lekkamrater, säga ju alltid dw. Men ... jag ville säga ... fortsatte bon undvikande svaret liksom hon ängsligt undvikit hans blickar, Att vi ändå göra bäst i att inte råkas. Jag är så ensam nu. Gud vet hur länge jag blir det. Jagskulle ej kunna... Jag skulle vilja... jag... Hon stannade förlägen och drog undan sin hand. Nu är du barnslig, sade grefven med godmodig glädtighet. I morgon redan skall du tänka annorlunda, det är jag säker på. Men efter du så vill så skall jag nu gå ifrån dig. Farväl! min lila leksysters, och med en vän: lig nick reste han sig upp, Kastade åter bössan öfver axeln och vandrade långsamt sin väg Maria brast i tårar, tårar af ångest, af er mörk och olycksbådande aning. Hon vill skynda bort och söka skydd i sitt barndoms: hem. Hon ville ännu en gång gömma sig vic sin moders bröst. Men med en barnslig rys ning såg hon in i skogens dunkel. Det va så mörkt och spöklikt. Hon vågade knapp röra sig och andades tungt.