Aftonbladet – 20 juli 1849, sida 3

Klockarn, den konsterfarne Drillander, kom först ill bröllopsgården med fiolen under armen och en väl prentad gratulatjon til Bruddeparet i ficcan — och derefter än den ene, än den andre af gästerna. Sist af alla kom brudgummen, den väliktade inspektoren på Ålinge, med prosten och kalanen. Man skakade hvarandras händer, det krusades och bugades och tackades för sist utan uppehör och så skulle vigseln ske. Bruden hade utverkat att hennes ungdomvän, maister Dimqvist, fick förrätta ceremonien i prostens ställe. Man steg upp på det festligt smyckade loftet. Brudtärnorna stodo redan med hopknäppta händer och hörbart klappande bjertan. Svennerna, de sågo Då spektorn och tänkte: ack, den som vore i dina kläder! Men bruden skiftade färg, rodnade och bleknade, och den unge presten — svettades och äste. Nu var han vid det kinkigaste stället i texten: jag frågar dig N. N. om du vill hafva denne N. N. till din ägta man och älska honom i nöd och lust ?a Jå en händelse inträffade, som på en gång bragte alla gästerna i bestörtning och häpnad. Istället för letta sagta, men innerligt uttalade, ja! som plägar halka öfver brudens läppar — utropade Lina ett bestämdt nej! och kastade sig ögonblickligen i len unge prestens armar, tilläggande: dig vill jag na och ingen annanli, Vi göra nu med läsarens benägna tillåtelse ett långt hopp i tiden och berättelsen. Tio år äro förlutna. Det är en vindsval sommarafton. På en gräsbänk utanför en liten prestgårdsbyggnad, midt emellan de småländska städerna Jönköping och Wexjö, skola vi återträffa en glad menniskogrupp. Der sitter magister Dimqvist, nu välbeställd komminister, och, lutad mot hans bröst — Lina Blom. Gästgifvaren med sin hustru och Sjelfri-klockaren Drillander saknas icke heller. Det tycks som hade en fest firats i det trefliga presthuset. Pigorna i köket äro sysselsatta att tvätta fat och glas; men i vaggan ligger en liten en och sofver. För ett år sedan hölls ett nytt bröllop i Esperyd. Nu har det varit barndop hos pastorns, och det var de båda makarnes första kärlekspant, mormor burit till dopet. Vid ett så högtidligt tillfälle kunde naturligtvis klockarfar icke underlåta att dikta en liten visa, som vi för ro skull vilja anföra: För hej och hoppsan och fallera! Nu är det bra. När Lina fick den hon ville ha, Som andra flickor hon ropte ja! För hej och hoppsan och fallerej! Spektorn fick — nej! Som såg på guldet, på flickan ej, Och var det orätt i det, så säj? För hej och hoppsan och vänta blott, Det är ej brådt. Nu sofver pilten i vaggan godt; Med åren blir det nog mera smått. — GLANSFISEEN. Den fisk, hvilken vi redan omtalat vara fångad vid Arendal och insänd till norska universitetets museum, beskrifves nu närnare i norska tidningar. Den var en så kallad ,lansfisk, engländarnes King-fisk; dess systematiska namn är Lampris guttatus. I Norlanden kallas len Laxestörje. På Japan kallas den Tay; och vid Chinas kuster torde den oftare förekomma, åtmintone finnes den ofta afbildad på chinesiska målninsar. Den är vidt utspridd och lärer lefva på stort ljup, emedan den sällan visar sig och merendels enlast efter svåra stormar, drifven mot land. I Melelhafvet och på Europas vestkust träffas den högst ällan, men på Afrikas vestkust oftare. I mannaninne är detta det första exemplaret, som fångats id Norges kust. Den insända Glansfisken är blott 4 !, aln lång; nen man har sett dem som varit ända till 2!, allar. Den synes mest lefva af bläckfiskar, ty ofta inner man i fångade glansfiskars mage en hop näbvar af dessa hafsdjupets inbyggare. Köttet är rödakigt, liknande laxens, men fetare.