Aftonbladet – 20 juli 1849, sida 3

fallenhet för fioriturer, kunde hon, der partiet så fordrade, lika utmärkt exeqvera enkel musik. Det dröjde icke länge förrän m:ll Sonntag blef gift med grefve Rossi, hennes jemnårige, genom hvilken hon infördes i de förnämsta Ikretsar i Europa, af hvilka hon öfverallt blef mottagen med utmärkelse. Föreningen var i alla afseenden lycklig; men de politiska oroligheterna och enskilda motgångar hafva gjort ett sådant afbräck i parets förmögenhet, att grefvinnan Rossi måste besluta sig till att åter Ibeträda den för tjugu år sedan öfvergifna scenen. Hon tog åter engagement vid drottningens teater i London och uppträdde der för första gången den 8 dennes, såsom Linda i IDonizettis bekanta opera. När ridåen var uppgången och gr. Rossi framträdde, emottogs hon Jmed en så liflig välkomsthelsning, att hon af rörelse måste draga sig tillbaka, men hon inIkom straxt ånyo och sjöng sin första aria på ett sätt, som öfvertygade publiken, att hennes röst ingenting hade förlorat men hennes aktion vunnit. Afven skall hennes utseende ännu lvara mycket ungdomligt; hennes figur beskrif(ves såsom rund och fyllig — något mera nu än 11829 —; hennes rörelser äro lediga och hållningen ; ;Igraciöst värdig; ansigtet har ett ljuft och öpIpet uttryck. Det öfverfulla huset inropade Ihenne efter första och andra akterna samt tre gånger efter sista aktens slut, och mottog henne alltid stående samt med skurar af blomIimor och buketter. OCESÅ EN AKTENSKAPSHISTORIA. (Sann händelse.) En qväll — jag vill minnas det var om hösten år 48.. — knekade en skjutskärra på tröga och Ignisslande bjul framåt landsvägen, som leder till Esperyds gästgifvaregård nere i Småland. En tung dimma ligger utbredd öfver det småtäcka landskapet. Regnet faller i strida skurar. Den resande, en ung prest, sveper kappan allt tätare lomkring lifvet och utpustar emellanåt väldiga rökmoln ur sin porslinspipa. Skjutsbonden, mera sofvande än vaken, tycks hvarken bekymra sig om I väder eller vind. Hur långt ha vi fram? utropade ändtligen den unge presten otåligt; en kort mil blir ju en hel evighet i ett sådant här Herrans väder! Jo nu ska de Ja inte fallera, blef bondens jäspande svar; der ha vi gästgifvarns röa tegeltak; och ett lindrigt slag af piskan påskyndade bruntes steg. Hvem har gästgifveriet nu för tiden? Det är flera år sedan jag passerade denna väg, och på så lång tid kan mycket hinna att förändra sig., Hva gästgifvarn heter? Jo di kalla honom Blom, å si dä ä en kär, som stöttar, må magistern tro. Pengar har han på bygden och ett helt hemman i vårt. Blom ? mumlade vår magister. Det der namnet tycker jag mig känna igen. Hör du,, återtog han med högre röst, vänd mot skjutsbonden, ,vet du ingenting annars om honom eller hans hus? Jo, att han har en dotter så fin å rar, att dä ä för grufveligt. Mamsellerna i prostgåln ä ett inte mot henne, men nu ska hon te å gifta sej å magistern kommer just lagom till brölloppet. Vid dessa ord undergick den unge prestens ansigte en märkbar förändring. Det skulle icke varit lätt att säga, om det var aningen af sorg eller fröjd, som verkade den oro, med hvilken han, efter en stunds tyst begrundan, tillsporde skjutsbonden om flickans namn och med hvem bon skulle gifta sig. Måtte välan ha reda på tåcket, blef svaret, som närmsta granne. Lina i Esperyd har nog magistern hört talas om, å nu ä dä spektorn på Ålinge, som kniper henne. Visst ä spektoren en redig herre, dä vore bå synd å skam att säga annat; men Lina ä för go åt honom, dä tycka vi alla; å så säga di, att hon ska ha en fästeman oppifrån Stockholm, som hon tycker mer om; men den, han ä inte här, han. Och bonden suckade. Kör på, kör på, ropade den unge presten, och du skall få hederliga drickspengar bara vi komma fram ! Hejsan! hoppsan !. jublade bonden, och den stackars brunte fick af flera tätt på hvarandra följande kraftiga piskrapp erfara sin husbondes girighet. Emot natten upphörde regnet. Töcknet hade så småningom skingrat sig och snart kunde man se månen och stjernorna, huru de gingo sin tysta bana. Emedlertid hade magister Dimqvist — så var den unge prestens namn — fått sig tak öfver hufvudet. På ett litet vindsrum i gästgifvarebyggningen satt han nu och njöt af den vänligt flammande spiselbrasan. Men i hans hbjerna kommo och gingo tankarne så underligt. Han tänkte på hemmet, som låg vid en vik af den stormiga Åsnen, huru det nu stod öde. Fadren hade flyttat innanför kyrkogårdsmuren, och den gamla modren, hon satt i socknekammarn och åt fattigbröd. Han tänkte på minnen ifrån barndomen, hur den sorlande vårbäcken dref de små qvarnbjulen och hvilka underbara sagor morfar brukade förtälja om necken, som knep bort alla barn han träffade ensamma vid sjöstranden. Men som ett förklaringssken öfver dessa minnen låg den första kärleken. Och denna första kärlek, genom en lång skiljsmessa kanske afkyld af det kalla förnuftet, hvem vet om den icke här skulle ånyo fordra brännoffer på sitt altare? Först emot morgonen kom sömnen. Det var redan långt lidet på dagen, då vår magister vaknade. Efter en lätt knackning och ett vänligt stig inv)? öppnas dörren och gästgifvaren i egen hög person kommer, för att ta sin gäst i skärskådande. God morgon, herr magister! Hoppas, att magistern sofvit godt i natt. Ett otäckt väder och väglag. Det är jag som är värd här på stället. Befaller inte magistern kaffe ? Ett handslag och några förbindliga ord till svar satte genast den unge presten i det bästa förhållande till sin värd. Den sednare utbrast derföre också genast: Roligt att ha fått en sådan gäst. Kommer just lagom till dotter mins bröllop, som blir i morgon. Hoppas derföre, att magistern är god och stadnar qvar. Ju fler prester i bröllopsgården, desto bättre lycka för brudparet. Hä! Tack, tack! fader gästgifvare, för ni vill, vill se mig ibland bröllopsgästerna. Som min resa icke kräfver alltför stor brådska, skall jag visst ha den äran. Och ett förnyadt handslag bekräftade vänskapsfördraget. Värden lemnade sin gäst; men det dröjde icke länge innan dörren åter öppnades och en enkelt, men smakfullt, klädd flicka inträdde, bärande en — HAR KK VV LR TR — ri NN dd mm