Aftonbladet – 20 juli 1849, sida 1

två representantval, erbjuder vid detta tillfälle en ganska lugn anblick; ty det demokratisktkonstitutionella partiet vidblifver hårdnackadt sin föresats att icke välja. Den sätter derigenom närvarande minister ändå till slut i bekymmer. Långt ifrån att demokraterna skulle göra ministeren någon särdeles fägnad genom att icke med sina röster lägga hinder i vägen för ministerens planer, har den, då dess antal är så stort, genom sin frånvaro lemnat fältet öppet åt det motsatta partiet, hvilket alldeles icke finner sig belåtet med ministeren Brandenburg-Manteuffels konservatism, då denna i alla fall söker bibehålla ett sken af konstitutionalitet, hvilket de äkta konservativa icke kanna fördraga. Hr v. Manteuffel, själen i denna minister, har nog anledning att tillstå för sig sjelf, att han icke särdeles kan räkna på hofvets sympatier, och att man der skulle med långt blidare ögon skåda en minister Arnim, eller ännu hellre en minister Bodelschwingh. Adeln, hären, embetsmännen till största delen, de rika kälkborgarne, penningekarlarne, köpmännen, styra med fulla segel tillbaka till den gamia goda tiden och sätta allt i verksamhet för att åt sig vinna majoritet i andra kammarn. Den som icke varseblifvit det sjelf, kan svårligen föreställa sig, huru de så kallade Preussenund Patrioten-Vereinep i hela landet arbeta, och med hvilken partiblindhet den förstockade preussiskheten dervid går till väga. Man skulle kunna tro året 1848 vara likasom försvunnet ur vår tideräkning. En ansenlig del af detta: parti är till och med icke belåten med konungens konservatism; en stor mängd af adeln, officerarne och junkrarne af det renaste fullblodet önska lifligt alt konungen måtte afsäga sig tronen och lemna plats åt prinsen af Preussen, vid hvilken de fästa sina högsta förhoppningar. Den öfriga delen af embetsmän, kälkborgarne och penningkarlarne hålla deremot fast vid konungen, och till dem sällar sig det pietistiska partiet, som ännu alltjemt af hans majestäts gudliga sinne förväntar upprättandet af den så kallade kristliga staten. Sedan de närvarande ministrarne störtat grundlagen och underkufvat demokratien, ville de mest moderata ibland dem upprätthålla den konstitutionella monarkien, efter deras mening nemligen; det vill säga så, att konstitutionalismen så litet som möjligt bBesvärar regeringen; och de visa till och med någon eftergift för det liberala partiet, genom föresatsen att upphäfva belägringstillståndet så snart den nya klubboch tryckfribetslagen hunnit oktrojeras och en ny upploppslag tillika blifvit utfärdal. De vilja likasom försöka, om demokratien ännu kan l hafva någon kraft i behåll att resa sig på sinal krossade ben, eller om den blott ställer sig så, som om den vore slagen. Försöket kan emedlertid vågas utan äfventyr; ty så mycket har demokratien ändå lärt, att gatu-upplopp och barrikader icke bana henne väg, utan att hennes enda medel består i en parlamentarisk och lugn, men smidig och alla tänkesätt genomträngande anda. Vår första kammare skall sannolikt medföra reaktionens fullständiga seger jemte en minister Bodelschwingh, och detta önskar äfven demokratien lika ifrigt som de äkta svarthvita eller grå. Upphäfvandet af adelns frihet från grundskatt och det nyss kungjorda utkastet till en inkomstafgift har satt adeln, såväl som alla rika, i förskräckelse. Den i detta förslag fortgående stegringen af utskylderna i mån at inkomsternas storlek, är en fullkomlig uppoch nedvändning af det förut och ännu gällande systemet, enligt hvilket de rikaste jordegarne och penningmännen icke bidraga med en enda skärf till statsbestyrets underhåll; men beskattningen börjar först för. den måttliga förmögenheten, och sedan går i vexande nedåt, i mån af inkomsternas minskning, så att de minst förmögna äro hårdast beskattade. Besiörtninsen är således lätt förklarlig, likasom våra magnaters bedyranden, att närvarande minister icke ir ett hår bättre än ministeren Hansemann och dess vederlikar. Men hvad skall väl ministeren göra? Kassorna äro toma, alla tillgångar använda, statsinkomsterna, som till större delen bero på accis, tull och andra indirekta utskylder, minskas oupphörligt, emedan hvar och en inskränker sina lefnadskostnader så mycket som möjligt, hvarvid hanleln och industrien aftaga, under det att de fortsatta krigsrustningarna kräfva oerhörda sumnor, så att t. ex. armen, som år 1848 kostade två millioner thaler i månaden, kostar i är fem millioner thaler i månaden. Alla de summor, som sammanbragts genom det friviliga lånet, äro längesedan utgifna; banken har emnat ansenliga förskotter, och man har relan börjat anticipera på framtidens tillgångar, 1. v. s. man ökar den så kallade sväfvande kulden, hvilket, som man vet, är bästa sättet utt förbereda en statsbankrutt. Dit är det väl innu ett godt stycke ändå, ty ännu eger staen i sina domäner och skogar en bjelpkälla på omkring 300 millioner thaler, med en stats-e skuld af endast 140 millioner. Men ebbens imma har emellertid inträffat: den vanliga be-ls skattningen förslår icke mera, och det liberalala vartiet protesterar emot hbvart och ett beslut f de nu valda kamrarne och förklarar dem på örband för fullkomligt ogiltiga. Visserligen .ommer regeringen icke att bry sig om dessaju rotester; men de stora bankirerna äro alltför!g örsigtiga att under sådana omständigheter räcka b enne någon hjelpsam Hand till nya lån; väll egripande, att någon tillkommande kammare unde vägra att erkänna dem och förklara delF ör dem utgifna statsobligationerna af noll ochlir ntet värde. Utan tvifvel måste ock finans-h rågorna komma att spela en öfvervägande rolllo id de framtida riksmötena, och ju mindre anal frisinnade män som deltaga i dessa möten,lh u mera de deputerade komma att utgöras af le hittills föga beskattade rikare klasserna, juld vårare blir det för ministeren att genom demis å statsbehofven tillfredsställda. Den nya tryckfrihetslagen sätter rigtiga tumcm. 2 -.-ss q at er Tk —