Aftonbladet – 19 juli 1849, sida 3

Detta förhållande har man icke intagit i räkningen, ehuru det ofelbart utöfvar en sådan bedröflig verkan, som nyss är antydd, och hvilken kanske i många fall kunde och borde förekommas. Huru ytterst känslig för sin belägenhet en från sinnessvaghet till sitt förnufts bruk återväckt person är, och huru djupt intryck allt hvad som honom under hans svaghetstillstånd omger, på honom utöfvar, bevisas af det factum, att flera sådana personer (och månne icke alla?) som åter haft tillfälle och förmåga att deltaga i ett verksamt lif, försäkrat att de mot sin vilja ofta med rysning nödgats påminna sig sin vistelse på därhuset, samt beskrifva denna ofta återkommande erinran såsom ytterst plågsam, hufvudsakligen emedan de betrakta inrättningen såsom ett det dystraste fängelse, inom hvars murar knappt en stråle af hopp kan intränga. Ingenting verkar så fördelaktigt till en sinnessjuks förbättring, som nödig förströelse, samt en så långt utsträckt frihet som möjligt. Med kännedom deraf ir det för menniskovännen nedslående att veta, det dessa båda nödvändiga vilkor nästan alldeles icke tillämpas på härvarande dårhus. Dertill måste utan tvifvel lokalens beskaffenhet få anses utgöra den förnämsta orsaken, då icke ens en tillräcklig gård finnes till promenadplats. Men det gifves äfven något annat, som, lika mycket för den friska som sjuka utgör ett ovilkorligt behof för dess trefnad och helsa, nemligen en frisk och sund atmosfer, samt renlighet och snygghet i öfrigt. Afven detta vilkor uppfylles icke på härvarande dårhus. Uti de små och dystra cellerna med omålade väggar och jerngaller för fönstren, der minst tvenne patienter skola vistas tillsammans, ehuru cellen är liten och obeqväm för en ), finnas nattstolar, hvilka visserligen hvarje morgon rengöras, men som ändock sprida cen så förpestande stank, att den, som är ovan dervid, ovilkorligt ryggar tillbaka redan vid inträdet i den yttre korridoren. Att denna olägenhet i den gamla dårhuslokalen varit svår att afhjelpa, bör väl icke bestridas; men är det då verkligen omöjligt att åtminstone hålla luften så pass ren som i de nyare fängelserna ? Afven existerar ett annat förhållande som förtjenar att anmärkas, nemligen att patienterne tillåtas, då penningar fattas dem, hvilket ganska ofta torde vara händelsen, tillbyta sig bränvin och öl för sina matoch brödportioner, hvarigenom deras kroppskrafter nödvändigt måste försvagas, och i mån deraf äfven själens. Likaså är det brukligt, att på patienterne, då de begått någon förseelse, använda ett straff, som icke så sällan visat sig utöfva ett ganska menligt inflytande på friska och starka naturer, nemligen mörk arrest. Ar det säkert, att detta straff aldrig tillämpas utan behörig urskiljning, och äro ej dårarne i detta fall nog mycket hemfallne, stundom t. ex. under en vaktmästares godtycke, åt hvilken en sådan makticke borde anförtros? Öfverhufvud synes det, som om lämpligare straff borde kunna utfinnas, helst det är erkändt, att man icke sällan kan med fördel vädja till dårens ambitionskänsla; och i fall, der detta icke genast lät sig göra, oftare kunde vinna ändamålet blott genom att för ett begånget fel utestänga den felande från den vanliga promenaden, den dag han förgått sig. Utanatt ingå i vidare detaljer, må endast en för kort tid sedan passerad händelse här åberopas, hvilken är tillräckligt talande i afseende på nämnde inrättnings närvarande beskaffenbet. En af dårhusets patienter, hvilken tillförene för något brott, kanske för försvarslöshet, varit insatt på korrektionshuset vid Långholmen, lyckades att lura sina väktare och rymma från Danviken. Då han snart derefter anträffades samt uppfördes till kgl. poliskammaren, anhöll han der såsom en stor ynnest, att hellre blifva återforflyttad till Långholmen, än till Dårbuset, på hvilket sednare ställe han, efter egen uppgift, hade funnit sig i alla afseenden sämre. — Det är väl möjligt att nämnde patient var ett oroligt hufvud, som gjort sin omgifning mycken förtret; men i alla fall bade det kunnat antagas, att om den inre skötseln vid dårhusinrättningen bättre motsvarade sin bestämmelse, så hade icke skäl förefunnits för den nämnde patienten, att yttra en sådan önskan. Ryktet förmäler, att den nye öfverståthållaren mycket skall intressera sig för ifrågavarande ämne; och då man gör sig den förhoppningen, att detta rykte må vara en sanning, har insändaren genom ofvanstående önskat i sin mån bidraga till för sådant ändamål nödig uppmärksamhet på det närvarande tillståndet. ) Det finnes på dårhuset rum, der man i anseende till, bristande utrymme sett sig nödsakad att inpacka ända till 6 personer. Följden deraf har varit, hvad man lätt kan föreställa sig, att slagsmål och oredor mellan patienterna inträffat, hvilket äfven nu sednast natten till den 30 sistl. Juni inträffade i ett rum der sex vansinniga qvinnor voro inqvarterade, och dervid tvenne af de olyckliga i synnerhet blefvo illa skadade.