Aftonbladet – 19 juli 1849, sida 1

a I Hamburg var ännu den 43 ingen underrättelse om nya operativuer inom krigsteatern. Enligt ett rykte skulle en holsteinsk löjtnant vid namn Christiansen blifvit arresterad, för det han hade talat om general Prittwittz förräderi. I Slesvig skall befallning vara gifven, att vidtaga förberedelser till fångars utvexlande. WeserZeitung vill veta, att ett vapenstillestånd på 6 månader skulle den 40 dennes vara afslutadt mellan danska och preussiska regeringarne, och en berlinerkorrespondent har den:9 skrifvit till )Kölnische Zeitung, att Preussen tillförsäkrat Danmark, att freden skall å dess sida afslutas för Tysklands räkning, så att alla de mindre och för freden obenägna tyska stater skulle derigenom tvingas att ingå på densamma. I Berlinertidningar af den 42 bestyrkes äfven underrättelsen, att både vapenstilleståndet och äfven freds-preliminärer blifvit den 40 i Berlin undertecknade af danska fullmäktigen von Reedz och den preussiska von Scheinitz, under vilkor af begge regeringarnes ratifikation, samt att planen att dela Slesvig efter tungomålen blifvit öfvergi ven. Holstein skall förblifva en del af tyska-förbundsstaten, Slesvig deremot en under danska kronan lydande, af Tyskland oberoende stat. Emedlertid hade! vifvel uppstått, om dessa fredsvilkor af vederbörande antagas, ty en natten till d. 42 från Köpenhamn ankommen kurir säges hafva återkal:at hr v. Reedz, utan att vapenstilleståndskonventionen ännu underskrifvits. Det torde således, om berättelsen är sarn, endast varit fredspreliminärerna, men ej stilleståndsöfverenskommelsen, som den 10 afslutats. Preussiska handelsministern har tillkännagifvit för handelskåren, att fredspreliminärer voro i ett protokoll bestämde, och att ratifikation inom 8 dagar väntades; men att blokaden icke kommer att inställas, förr än vapenstilleståndspunkterna voro uppfyllda. Ibland dessa punkter skulle, enligt börsrykten i Berlin, vara en om Jutlands utrymmande af tyska trupperna Constit. Zeitung, som utgifves i Berlin, innehåller en förklaring i anledning af generalerne v. Prittwitz och Bonins olika planer för fälttåget i Jutland. Bonin ville nemligen företaga en formlig belägring af Fredericia, men Prittwitz hade ansett ändamålet att betrygga den inryekande riksarmåen tillräckligt vinnas genom en kringränning eller blokad, emedan Fredericias läge gynnar fortfarande tillförsel från sjösidan, och ett bombardement icke kunde tjena till något, då innevånarne alltid kunde. rädda sina lif och sin egendom på fartyg, samt således icke genom sin inflytelse skulle förmå danskarne att uppgifva fästningen. Deremot skulle alltid belägringshären utsätta sig för att nödgas bevara sig emot danskarnes utfall åt alla håll, och nödgas för att försvara sina batterier hålla stånd på alla punkter. hvilket erfördrade en stor styrka och trägen tjenstgöring. Allt detta var ej att frukta vid en blokad, ty då bade man kunnat inskränka sig att endast hindra fiendens deboucherande ur fästningen, vid ett utfall af öfvermakt draga sig i en gynsammare position och ständigt hålla fienden i schack, samt med hjelp af förstärkningar återkasta honom in i fästningen. Hvad angår det nu inträffade nederlaget, så sände general v. Prittwitz underrättelse till Bonin om general Ryes inskeppning, så snart den blef honom bekant, men då var Rye med en del af sina trupper redan vid Fredericia, och han hade genom de fördelar terrängen erbjöd lyckats verkställa inskeppningen, utan att kunna af tyska trupperna upptäckas. Slutligen gör Constit. Zeitung den rätt egna anmärkningen, att danskarne, hvilkas anförare måste kännt fredens nära afslutanden, icke haåde bort tillfredsställt sin hämndlust emot slesvigholsteinarne genom ett utfall — en anmärkning, som med lika fog synes kunna förvandlas till den frågan, hvarföre då tyskarne, som äfven ,måste känna fredens nära afslutande, icke marchera hem. General v. Prittwitz har vid ankomsten till Veile i en proklamation tackat Bonins trupper för deras mod och sökt återlifva det; men deras stämning emot preussiska generalen var det oaktadt icke god. Ifrån Hadersleben, der vissa slesvig-holsteinska korrespondenter ständigt visat en stor förbittring emot danskarne, berättas, att kurhessare, bäjrare och saxare fraternisera med slesvigholsteinare, och alt de alla svurit att icke mera gifva danska trupperna någon pardon. Desamme korrespondenterna utsprida, Itt danska befälet gifvit, före utfallet, åt trupven bränvin med krut och peppar för att lifva less mod,, 0. s. v. Dessa ursinniga Slesvignolsteinane, synas verkligen hela tiden hafva rott, att de kunna inbilla den läsande tyska ulmänheten hvad de behaga uppdikta. Äfven ippgifves att flera tusende svenska och nörska rivillige äro i danska armeen. Man ser deraf, tt våra landsmän i striden lära kunnat minst iodubbla sig. Slutligen angifves af dem danskares totalförlust till öfver 3000, och den slesvigvolsteinska till — precis, 1944. Afven ståthållarskapet i Slesvig har afgifvit n tacksägelseadress till armeen för dess visade