Aftonbladet – 19 juli 1849, sida 1

OSV — — —— Grefven kommer hastigt igen; jag skall säga till grefvinnan, att .... Nej, Maria!, afbröt hennes åhörare, i det ban mildt höll henne tillbaka. Jag kom just så här ör att öfverraska dig, för att få se dig så här allena, för att få tala vid dig utan vittnem, och sakta smygande sin arm om den rodnande flickan, närmade han sin kind till hennes och hastigt brann en kyss på hennes läppar. Hon satte sin darrande hand mot hans bröst och ville skjuta honom bort. Hennes hjerta klappade hörbart. Hvarför så? hviskade den unga grefven i malt och ljuf ton, under det han sjönk på elt knä framför henne. Jag älskar dig, Maria, och jag ser att du gör detsamma. Så — se nu på mig, om du kan. Han log med en beslöjad och brinnande blick, i det han drog händerna från Marias ansigte och tvingade henne att se upp. Det var förlåtligt, att han litade på den seger han skulle vinna med detta hänvisande till sitt utseende; ty om Ernst ej var fullt så ilskvärd och skön, som han sjelf trodde, så var han likväl tillräckligt behaglig att väcka en lifligare känsla. Hans fina och behagliga ansigte var mera intagande genom sin blekhet, hvilken mera öfverensstämde med den klara ärgen på hans ljusbruna hår, än det skulle vait genom glansen från de friskaste rosor. En prägel af elegans i figur och hållning, arad med ett visst idylliskt svärmeri i del valfslutna ögonen, gjorde honom i sin egen anke oemotståndlig, och uttrycket i Marias