Aftonbladet – 18 juli 1849, sida 2

inom, och i Olofs lefnadsglada och friska säl åröjde denna skugga för att aldrig skingras. Ena mulen höstqväll tvenne år efter Marias flyttning till slottet vandrade Olof helt ensam i parken deromkring. Det syntes på hans spanande blick och oroliga gång att han väntade någon och väntade med otålighet. Om han ej var hvad hans mors inbillning målat sig — en yngling med ovanliga kunskaper och det fina, behagliga sätt att vara, som upphöjer naturliga företräden — så var han något vida bättre: en man, i ordets bästa bemärkelse; en redbar och. kraftfull man, med ett varmt och ädelt hjerta och ett förstånd, en rättskänsla, som ej lät besticka sig af något. I detta varma hjerta bodde blott tro och heder; i denna rena, friska själ ett mod, en fridfull kraft, som trotsade alla stormar. På denna höga panna hvilade ett frimodigt lugn, som äfven uttalade sig i hans öppna och ärliga blick, hans sjelfständiga rörelser och ord. Om denna mor, som i sina tankar varit så stolt öfver honom, hade sett honom nu, skulle hon väl haft något skäl att återtaga denna stolthet, eller anklaga dem, som intagit hans naturliga uppfostrans plats? Nej, helt säkert log hon från ett annat land öfver det kortsynta och dåraktiga af menniskornas uträkningar och beundrade Guds vishet vid ledandet af deras öden. Sedan Olof vandrat några slag fram och åter, syntes ändtligen en flik af en brokig själ bakom träden, som satte en gräns för hans spanande blickar. Han skyndade lifligt fram och slöt strax derpå den ankommande i sir famn. Det var Maria; men Maria helt olika emot förr. Hennes simpla klädning och grofvahalsduk hade förbytts i en af grefvinnans aflagdsö musslinsrockar, garnerad och utsiral, en bro