Aftonbladet – 18 juli 1849, sida 2

denna neutralitet haft det goda med sig, att ingen denna gången skall kunna säga, att utgången af Orebromötet varit en frukt af serskilda bearbetningar från Aftonbladets sida; och just derföre kunna vi äfven nu med så mycket mera opartiskhet tillägga resultatet af nämnde möte all den betydenhet det förtjenar. Nåväl, hvad är då detta, frivilligt och likasom genom ett gemensamt intryck af tidens fordringar uppkomna resultat? Jo, att den demokratiska principen i Örebromötets program är ännu vidsträcktare och mera konseqvent tillämpad, än i Stockholms reformsällskaps petition af sistl. år, under det att Orebromötets program otvifvelaktigt på ett ännu kraftigare sätt understödjes af opinionen i landet. Detta sistnämnda förhållandet söka de grå naturligtvis ännu bestrida; må de då sjelfve försöka, huru långt de kunna komma med cen opinionsyttring i motsalt syftning: vi för vår del skola icke frukta för profvet. Skall regeringen, efter allt hvad erfarenheten sålunda gifvit vid handen, ändtligen inse sakens verkliga ställning och besluta sig till att antaga reformens sak på ett sätt, som kan tillfredsställa nationen? Det veta vi icke; och i närvarande ögonblick synas utsigterna dertill icke synnerligen stora. Men en sak är mer än sannolik, såsom slutföljd af hvad man redan erfarit om opinionens framskridande, och det är, att om regeringen ännu längre dröjer och ännu ytterligare placerar sig på motståndets sida, så torde allmänna rösten, nästa gång då den finner tillfälle till ett gemensamt uttryck, icke blott bortvotera de inskränkningar i den allmänna valrätten, som Örebromötets program ännu innehåller, utan äfven måhända yrka på direkta val, på samma sätt som dessa redan finnes enl. Danmarks och Preussens grundlagar. Vi säga icke deita såsom en bestämd spådom; men det kan åtminstone förtjena att tänka på. En sak blott synes viss, nemligen att ju längre de konservativa och de grå envisas att vägra acceptera fordringarna på reformen, på den punkt der dessa nu befinna sig, desto starkare och oemotståndligare skola dessa för hvarje gång uppenbara sig, desto oroligare och mera högljudt skall den allmänna sinnesstämningen yrka att komma till ett slut, och desto mera skall regeringen förlora af det tillfälle den ännu äger, att genom sitt tillgörande i frågan skörda nationens tacksamhet.