Aftonbladet – 18 juli 1849, sida 2

sång hos rikets ständer under de sednare rikslagarna, äfvensom bland allmänheten. Hvilka rop höjdes icke emot 1840 och 41 årens rikslags representationsförslag, såsom om detsamma hade utgjort frukten af den vildaste radikalism? Hvem erinrar sig icke ännu de uttryck af skenbart förakt och hånlöje, hvarmed den poitiska förskräckelsen och de privilegierade klassernas harm på den tiden öfveröste koönstitutionsutskottet, samt Svenska Biets och Minervas täflan i ovelt emot hrr Petrå, Geijer, Bergfalk och alla som på något mera betydandel sätt den tiden framstodo för reformen? Emelertid innehöll 1840—41 årens representationsförslag ännu ganska betydande förbehåll till förmån för det konservativa elementet, både zenom census och graderad röstskala. Det liberala partiet visade då ett af de största prof man någonstädes sett på moderation och önskan alt genom jemkningar och försonlighet gå sina motståndare till mötes, då 1844 års reformvänners förslag uppgjordes och genom hr borgmästaren Ekholm inlemnades till konstitutionsutskottet. Men denna moderation hos de liberala ingaf konservatismen endast den fåfänga inbillningen, att reformens sak hade tappat i opinionen; och regeringen sjelf, i hemlighet afvundsjuk om makten och obenägen för alla koncessioner, gjorde ingenting till förmedlingsförslagets understödjande, hvarföre det icke heller blef hvilande. Hvad blef följden? Vunno eller förlorade de konservativa bärpå 1 allmänna opinionen? Vi kunne icke undgå att härvid ännu en gång erinra om professor Thomanders skarpsinniga och träffande yttrande i Presteståndet vid sistl. riksdag, då han på representationsfrågans ställning tillämpade legenden om de Sibyllinska böckerna och bad sina ståndsbröder tänka på, att om de icke ville då taga hvad som erbjöds, så torde ett för ståndets intresse så fördelaktigt tillbud, som det reforrmvännernas förslag innehöll, icke mera återkomma; hvilket ock sedan fullständigt bekräftats. Näst härefter följde nemligen Stockholms reformsällskaps petition och program af sistl. år, uti hvilket de flesta af landsortssällskaperna instämde. Detta program tillkom icke utan efter långvariga öfverläggningar emellan ett antal personer, som alla lifvades af en gemensam önskan att uppstälia grunderna för en reform, i enlighet red hvad de ansågo böra vinna majoritetens i landet bifall; och de bedrogo sig icke härutinnan, så vidt man får döma efter det understöd, som det Stockholmska förslaget vann från alla delar af landet. Emedlertid fanns det ingen bland bestyrelsen och knappt någon bland sällskapet, med undantag af det lilla på slutet serskildt arrangerade reservantkotteriet, som icke insåg, att nationens fordringar numera ingalunda skulle nöja sig med ett sådant af välmening uppkommet, men i sjelfva verket otillfredsställande jemkningsförslag, som 1844 års reformvänners. Petitionsprogrammet upptog derföre den demokratiska principen i vida större utsträckning än den haft icke blott i nyssnämnda 1844 års förslag, utan ock till vissa delar mera än i 1341 års förslag; men bibehöll ännu vissa förmånsrätter åt de högre klasserna eller den större förmögenheten, genom olika valkategorier. Hvem minnes icke hurudant skrik detta föslag väckte, de cyniska och smutsiga anfall, för hvilka Stockholms reformsällskap blef föremå uti det cum gratia et privilegio utskickade flygbladet Reformvännen och de oförskämda dikter, som i detta ruskiga blad utspriddes om underskrifternas värfvande på petitionen mede!st bränvin och punsch, m. m. (Aftonposten har från den tiden äfven ett litet blad i sin historia.) Samtidigt utkom regeringens representationsförslag såsom ett.motgift mot reformsäliskapets, och hade af lätt förklarliga skäl den verkan att i början starkt splittra meningarna. Det var nemligen klart, att då man från början varit öfverens derom, att regeringens uppträdande och understöd för reformen är af stor vigt för att kunna besegra motståndet hos den privilegierade minoritet, som disponerar voleringarna på riddarhuset och i presteståndet, så skulle ett betydligt antal personer, som framför allt önska att komma till ct slut på saken, cch som under tidens lopp familiariserat sig med den tankan, att hvad annat som helst är bättre att antaga, än att bibehålla det nuvarande representationssättet, utan närmare detaljundersökning begärligt omfatta hvarje förslag från regeringen såsom ett nödankare. Denna serskilda bevekelsegrund var af icke ringa vigt och hade så stort inflytande, att många ganska varma och för demokratiens sak lifligt intresserade reformvänner läto den inverka på sig i första ögonblicket till en förklaring till förmån för regeringsförslaget: andra åter ansågo för en samvetssak att bestämma sitt omdöme isoleradt, innan förslagets beskaffenhet hunnit att blifva närmare kändt och pr ti landet, samt ett något afgörande allm idörge sålunda liksom af.sig sjeif och utan partiagitation kunde uppstå. Efter allt detta kan man väl således säga, att aldrig någon fåga varit från de liberalas sida behandlad med mera fair play och moderation än denna, under den tid som föregått Orebromötet. Hvad Aftonbladet serskildt baträffar, så är det väl bekant hvilka förebråelser och speglosor detta blad fått uppbära från Uvenne niotsatta håll för den grad sf neutralitet bladet iakttagit i denna fråga. Men ehvad förebråelerna