Aftonbladet – 14 juli 1849, sida 2

på de nödvändiga grunderna för reformen, en så samlad, allvarlig och lefvande öfvertygelse hos mötets medlemmar, som utgången uppenharade. Man må kommentera huru man behagar öfver den qvantitativa betydenheten af mötets beslut, när antalet af de deri deltagande individerna räknas i förhållande till landets hela befolkning; så kan man dock utan misstag säga, att denna vackra anda och märkvärdiga öfvereusstämmelse i tänkesätt hos personer från olika provinser, och af hvilka en stor del tillförene aldrig ens sett hvarandra, åstadkom öfver hela landet ett utomordentligt och nästan omätligt moraliskt intryck: ett intryck, som varit kanske ännu starkare hos de konservativa och grå, än hos de liberala, oaktadt de förra ej velat tillstå det. Detta intryck är det nu, som våra kolleger i Aftonposten och Posttidningen fått brådtom att söka arbeta bort, eller åtminstone försvaga, genom sina bemödanden att söka förklara den qvantitativa opinionsyttringen från Örebro såsom af ingen eller ringa betydelse. Vi missunna dem icke äran af detta otacksamma företag. Allt beror på i hvad dager de sjelfve vilja betraktas. Skulle man vara nog elak att anse brr Dalman och Theorell såsom nedsjunkna till helt simpelt maktens betalta skiffbenter, hvilka åtagit sig att kämpa för ministeren och dess åsigter quand meme, så är en sådan roll, som den de nu spela, helt naturlig, och endast en tillämpning af ordspråket: att när man en gång tagit någon i båten, så måste man äfven föra honom i land. Vi förmoda likväl, att våra kolleger icke precist äro trakterade af ett sådant sätt att se sakerna, hvilket väl också vore orättvist, utan att de gerna vilja gå och gälla såsom sjelfständiga män. Vi vilja ock antaga att så är. Den stora frågan blifver likväl, om denna förutsättning hjelper eller förvärrar saken. Ty om Aftonpostens red. af de skäl, som här ofvan finnas framlagda, omöjiigt kan hafva undgått alt finna de tvifvel , som den redan före Örebro-mötet hyste om möjligheten af regeringsförslagets framgång, efter detta möte förvandlade till fullkomlig visshet att förslaget icke kan antagas, hvad kan då egentliga orsaken vara till det tunga arbete, hrr Dalman och Theorell nu ålägga sig, att vid detta tillfälle utföra ungefär samma parti, hvari man för ett par tiotal af år sedan såg salig redaktören af Granskaren och sednare den gamle Argus uppträda, nemligen att söka nedsätta och förringa sådana uppenbarelser af den allmänna andan, som kunde stärka fäderneslandetsoch folkets sak? Då man härtill lägger, att Aftonpostens red. långt förut instämt uti hr kapten Kyhlbergs utlåtande, att förslaget ingalunda uppfyller svenska folkets fordringar på en liberal reform, men lagt sig ut för detsamma endast under den förutsättningen, att det såsom ett öfvergångsförslag kunde hafva större sannolikhet för sig att gå igenom; hvadan då nu denna plötsliga ängslan, att, sedan en fastare sammanhållningspunkt än någonsin förut vunnits i reformfrågan genum den märkvärdiga enheten i tänkesätten vid Örebro möte, med den ena deklamationen efter den andra, ja äfven med personliga utfall, göra sig mer än någonsin till representant af de grå färgerna inför allmänheten? Då vi uppriktigt sagdt hysa den tankan om hrr Dalmans och Theorells både urskiljning och rältskänsla, att de omöjligt kunna, om man på samvete frågar dem, gilla vissa fifligheter uti det hvilande förslaget, hvilka skulle hafva till följd, att, under det konstitutionella skenet, i sjelfva verket bibehålla det hufvudsakliga af makten i de privilegierades eller i allenastyrandets händer; hvilken inkonseqvens i tänkesätt, eller hvilken ohjelplig partibitterhet, eller kanske rättare, hvilken Nemesis ä det då som drifver desse herrar att gå till väga med en fortfarande envishet, hvaraf de hvarken kunna hemta ära eller fördel? De tyckas ju hvarken inse den ena eller andra af de enklaste sanningar, som ligga, vare sig i tidens och dagserfarenhetens lärdomar i allmänhet, ei:ler i hvad som deraf tillhört vårt eget land. Om det är någonting hvaraf svenska nationen varit i saknad, och som den mer än allt annat behöfver, så är det väl en gemensam föreningspunkt för folkets allmänna tro och enthusiasm. Och hvad har dock sedan en generation tillbaka utgjort det smutsiga arbete, hvarmed reformernas fiender varit sysselsatta, om icke att om möjligt förbindra uppkomsten af hvarje sådan föreningspunkt eller söka förstöra hvarje början, som visat sig dertill: och detta arbete, det skall nu fortsältas af herrar Theorell och Dalman under hr Walldens vingars skugga! Sjelfva det aristokratiska England, som Vinterbladsmannen så gerna åberopar, visar det oss icke uti en Robert Peels exempel, buru äfven en Tory, som varseblifver hvad klockan är slagen, vet att följa med och ställa sig i spetsen för rörelsen på den punkt, der denna befinner sig genom majoritetens opinion — under det Aftonpostens statsmän hos oss uppträda uti den bedröfliga figuren af motstretare. Vi bedje blott våra kolleger undersöka sig sjelfva angående driffjedrarne till ett sådant förfarande, och må de derefter fritt bedöma, er rr een Tr rö emem—— R— RR