Aftonbladet – 14 juli 1849, sida 2

Morgonen derpå, sedan hon gått härifrån, hittade mor det der brefvet inom dina kläder, och vi ha gömt det åt dig så länge som du ser att hon vill. Och nu så vet du allt hvad vi veta. I det hela så tycker jag, att det gör just detsamma hvems barn du från hörjan är, för nu är du vårt barn, och det är du väl inte missbelåten med eller hur? slöt fosterfadern vänligt tryckande hans hand. Olof besvarade under tystnad denna handtryckning och vände brefvet i å alla sidor, under det tårarne småningom uppstego i hans sorgsna ögon. De ord han hört hade gifvit en helt annan färg åt hans tankar, åt hans lif. Han tyckte sig så ensam, allt var så nytt, så underligt. Och här höll han i sin hand det som skulle sprida ljus i det hemlighetsfulla dunklet af hans första år. Nu skall du läsa högt för oss, du som kan läsa skrifvet så dugtigt, så får vi höra pår, sade Anders,i det han med åter en handtryckning väckte sonen ur sina drömmar. Modern och systern satte sig med hopknäppta händer på sängkanten, och med tungt hjerta bröt Olof förseglingen på det vigtiga papperet. I långsam och hög predikareton började han: Min dyra son! På sista dagen af min korta och sorgliga jefnad kan mitt hjerta ej emotstå begäret att illhviska dig några kärleksfulla ord till farväl, stt farväl, hvars ljud först skall hinna dig. hela sexton år härefter. Då är detta hjerta för länge sedan stoft och dess historia glömd, en historia, hvars mörker skulle kasta skugga på din (Cinadastig, och derför må den för evigt vara en hemlighet fö ig. När du läser dela — ack! hvad du då skall vara skön och stor och manlig. Hur ståtlig, hur älskvärd står du ej för min inbillnings blickar, med allt -hvad en vårdad uppfostran, talanger och ett behagligt sätt att vara kunna åstadkomma för att upphöja de naturliga företräden du möjligen iskall komma att ega. — Men — mia kärleks, drömmar föra mig längre in jag vill — dock tack vare den förträffliga