Aftonbladet – 14 juli 1849, sida 2

huruvida de nu eller framdeles, så länge denna roll fortsättes, kunna komma att befinna sig i en förbältrad ställning? — Skånska Posten för den 7 Juli har en artikel om Örebromötet och dithörande, jemte några ord om landets votumn, hvilken förtjenar uppmärksamhet för sin lugna och opartiska framställning i ämnet. Det torde blifva kinkigt för Aftonposten, att jäfva hvad Sk. P. säger om Å. P:s bekanta försök att vilja göra Orebromötet till någonting från början enkom afsedt för blott ett parti i landet; då det deremot är fullt säkert, att mötet stod öppet för alla politiska nyanser att, i mån af sin förmåga inom reformsällskaperna, der utse deputerade för sig; hvarföre den omständigheten, att de liberala i Örebro hade en så stor öfvervigt, ej annorlunda kan förklaras, än som följd af den verkliga öfvervigt desse hade i bela landet. Vi tillåta oss reproducera Sk. P:s artikel: Att Örebromötet skulle mellan försvararne och förkastarne af det hvilande representationsförslaget blifva ett Erisäpple, som hvar och en vill räkna sig till godo, kunde utan mycken svårighet förutses. Det egna härvid är onekligen, att de förre just under ifvern att nedsätta och tillintetgöra mötets betydelse både för nu och framtid samt räkna sig dess förmenade stora lyten till fördel, så fullkomligt råka att träda in på de konservativas, ja ibland ultrakonservativas stråt, att man mäste med bra mycken godtrogenhet fästa sig vid de herrarnes försäkran om liberalitet och dertill af äkta slaget, för att icke med ens rangera dem på ett område, rakt motsatt sann liberalitet. Man skulle nu visserligen kunna tycka, att dessa moderatas, tillgöranden i denna fråga helt enkelt borde inskränka sig till den sakdiskussion, hvilken de helt och bållet frånkänna sina motståndare Örebromännen. Man väntade således, att de helt enkelt ville framlägga de supponerade vådorna utaf antagande af ett representationsförslag, uppgjordt på de i Örebro beslutade grunder; alt de genom anställda opartiska jemförelser mellan detta och det hvilande förslaget skulle både från theoretisk synpunkt bedöma beggederas relativa rättvisa och billighet och från praktisk synpunkt beggederas relativa utförbarhet och antaglighet. Viskulle önskat, att de för den goda sakens utredande inför sina läsare velat göra sig mödan af en jemförelse mellan det af dem försvarade förslaget och t. ex. den Norska, den Danska, ja t. o. m. den oktroyerade Preussiska författningen, hvarvid det, såsom upplysande bihang, troligen blifvit af intresse att få en bildningslinea uppdragen mellan svenskarne och deras stamförvandter. Men i stället att göra detta, hvilket onekligen skulle utgöra den bästa och mest kärkomna ledning för läsarnes omdöme, äflas man, för att vinna sitt syftemål, att endast nedsätta Reformsällskaperna och deras deputerade. Taktiken består i sidohugg och anfall mot personer och moliver. Aftonposten, som vi här både för korthetens och förmanskapets skull vilja kalla A., går i spetsen för dessa kämpar; det strider såsom pro aris et focis. Der hänger i det bladet samma grundfel, för hvilket det gamla Dagl. Allehanda gjorde sig renommeradt; i all polemik råkar det ur humör, det glömmer sans i diskussion, måtta i omdöme; det tror sina läsare tåla vid ett språk, speckadt med hvad slags uttryck som helst. Om det derföre under sina polemiska utflykter än råkar att hafva rätten på sin sida, så händer det dock merendels, till följe af denna retlighet och brusighet i lynnet, att polemiken förlorar sin kraft och verkan. Förmodligen är detta ett naturfel och kan svärligen hjelpas; vi äro derföre icke alldeles blinda för förtjensterna, der dessa finnas. För att emellertid gifva något skäl för oss, vilja vi i allmänhet åberopa A:s opposition mot reformsällskaperna och Örebromötet, men tillåta oss att särskildt vidröra några af de mest framstående partierna i A:s ressonemanger. För att genast erhålla en fast utgångspunkt för sina bevisningar, behaga ifrågavarande motståndare antaga, att reformsällskaperna ,blifvit lemnade i händerna på den ena meningsfraktionen, och att således Örebromötet var beramadt endast i akt och mening att kullkasta det kongl. förslaget. Vi fråga nu, huru man med sken af rättvisa och billighet kan göra ett sådant påstående? Kan det visas eller bevisas, att på något ställe reformsällskaperna inskränkt sig till ett enskildt sällskap, hvari endast persener insläpptes, om hvilka man med visshet kände, att de voro fiendtligt stämda mot det hvilande förslaget? Stodo de icke tvertom öfverallt öppna för hvarje välfrejdad, myndig person, han måtte tillhöra hvad meningsfraktion och hvad stånd som helst? Egde icke hvar och en rätt att der öppet yttra sina tankar, och hade icke hvarje ledamot sin röst vid afgörandet, och det utan bråk hvarken till följe af förmögenhet eller embete m. m.? Huru kan man då tillåta sig att, oaktadt kännedom härom, påstå, att de voterande tillkommit såsom frukten af en bestämd föresats att framdraga hela den makt, som den ena sidan eger att kommendera,, och således insinuera om partisinne hos alla de i berörde sällskaper deltagande personer? Skulle man söka ett namn för detta stridssätt, så skulle man nedlåta sig till A:s eget förråd på kraftuttryck; dertill hafva vi för vår del icke mycken benägenhet. — Under sitt anfall mot den af de deputerade, hvilken vågat vid Örebromötet tala från kristlig synpunkt,, befinner sig A. plötsligt inne på det theologiska gebitet, och icke till sin fördel; ty hvad ÅA. än må vara, theolog är han icke. A:s vetande i den vägen stannar dervid, att kristendomen och det religiösa lifvet är för menniskan eft, och det borgerliga, politiska och materiella ett annat: de hafva icke och köra icke hafva med hvarandra något sammanhang, de böra icke förblandas med hvarandra. De synas i A:s föreställning såsom 2:ne raka motsatser, kanske i samma mening som Christus och Belial. Till en början förtjenar väl anmärkas den egenheten, att A. i en artikel om Läseri, endast ett par n:r förut, just påbördar de s. k. Läsarne detta åtskiljande af det inre och yttre lifvet såsom något fördömligt. (Artikeln är förmodligen af annan hand, ty förf. är onekligen hemma i sitt ämne, ehuru han gjort hyarjehanda oriktiga slutsatser). Men här är särskiljandet godt NR ORON EE RER RES ELD ANETTES OT IEA INERTLTIRKEAR