Aftonbladet – 14 juli 1849, sida 2

I denna stund då jag lemnat dig under de låga taket i en torparstuga under denna fars gods — och begärt menniskors beskydd för dig, som ej ega mer än sin välvilja och sina trasor — i denna stund ropar jag till dig: Ack, min son! Låt ej en dag någon öfvergifven mor med krossadt hjerta glömd, hånad, bedragen — med ett barn, som är ditt, irra värnlös och förtviflad omkring din boning och nedkalla himlens hämd deröfver. Jag vet väl, att man ofta skall säga dig, hur litet ett krossadt hjerta mer eller mindre betyder. Att de äro trofer, som göra dig afundad hos ditt eget kön och farlig för qvinnorna; men du skall ej dela denna tanke, det säger mig mitt hjerta. I alla andra afseenden vet jag att min gamla redliga vän Walfrid skall gifva dig vida bättre och kraftigare lärdomar och råd, än jag skulle kunna;. — han, som samlar så mycken verldserfarenhet och menniskokännedom, och så värdigt begagnat sig deraf. Men det är i fråga om ditt hjertas pligter, som jag ännu en gång besvär dig att låta mina lidanden och min död tala varnande till dig då verlden hviskar sina giftiga och kalla läror i ditt öra — ty jag — jag är en sådan öfvergifven oeh förtviflad mor. Och nu farväl! — farväl mitt älskade, mitt dyra barn! Blif alltid värdig de hoppfulla och ljusa tankar, som från brädden af min graf följa dig, och de varma välsignelser, som din mor nedkallar öfver din lefnad — farväll, — Under läsningen af detta bref vittnade det spända uttrycket i åbhörarnes drag att de fåfängt ansträngde sig för att förstå och uppfatta det. Maria hade längesedan uppgifvet hoppet derom och Iekte tanklöst med fingrarna. Catharina och Anders voro försänkta i djup begrundning och äfven förvåning. Anders hade till och med flere gånger sträckt sig fram för att öfvertyga sig om huru vida Olof läste rätt; men som han ej var serde les bevandrad i att läsa skrifvet, och den fina, sirliga fruntimmesstilen dessutom gäckade alla hans bemödanden i den vägen, fick han nöja sig med hvad han hörde. (Forts)