Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 2

Något bakom dem på den mjuka mossan satt lilla Maria och lekte tyst för sig sjelf med några små barkbitar, som hon samlat i knäet och lät flyta på vattnet, för att åter upptaga dem och bygga hus af. Hennes små solbrända fötter och ben voro ganska ogeneradt blottade genom det sätt, hvarpå hon draperade den lilla snäfva kjolen, som, knäppt på blotta linnet, utgjorde hennes enda plagg. Vid de båda gossarnas ofta förekommande tvister höjde hon sitt lilla runda ansigte och betraktade dem med en skygg och nyfiken blick, men återtog helt tyst sina spånor och sin lek. Hon hade nu oftare än annars sett upp, ty den lilla fina gossen gjorde med retsam envishet en anmärkning som Olof ej gaf akt på. Hvarför kan du inte klifva ut i vattnet, Olle, så kan vi få loss stenen ? Jag önskar att stenen skall bort. Nå, hör du inte? Klf ut, jag vill att du skall klifva ut. Klif sjelf, du lilla parfvel, svarade Olof, hvars tålamod nu var slut. Jag önskar att du klifver ut,, härmade han i svag och gnällande ton. Nej, jag väter ner mina stöflor, men du har inga du att förstöra, och dessutom så är jag grefve och du är bara min skogvaktare. I stället för svar sträckte Olof ut armen och knuffade ned den lilla grefven i vattnet. Om du är elak och näsvis, så skall jag klaga på dig och aldrig skall jag komma till dig mer, sade denne på det högsta förbittrad Pappa sade sist då du var hemma med smultron och vi lekte på gården att jag inte skulle röra vid dig, derför att du var så illa kläda. Akta dej, din kruka! utropade Olof med blossande kinder och blixtrande ögon; annars skall jag bevisa, att jag är din skogvaktare med att ansa om din skog,, tillade han med en hästig och hotande manöver åt grefvens sirligt ordnade: lockar. Att du är grefve, de! är en stor lort, skall jag säga dig, och jag vil inte byta bort mina klider emot dina; och trots den bleka gossens förtviflade motstånc satte han honom ned i vattenrännilen.