Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 2

seklets demokrati sorlade nedanför fönsterne i hans palats; — dessa hallucinationer väckte l:. förundran, men icke nedslagenhet och hopp-l löshet. Men när man slutligen ser sådana män som Odilon Barrot, Dufaure och Tocqueville! förbjuda tidningars utgifvande, införa censur och skapa lagar af samma art som Peyronnets, hvika underkasta skriftställare böter och an-l dra straff för deras syften: då förtvifla vi verkligen, väl icke om franska folkets förmåga att vara fritt, men åtminstone om den nu lefvande franska statsmannagenerationens lämplighet eller skicklighet att grundlägga friheten. Det har sällan varit vår lott att genomläsa ett sådant oförsvarligt sliddersladder, som det hrr Dufaure och Barrot framkommit med såsom skäl för sitt efterföljande af Carl X:s regerings värsta felsteg. Deras enda skenbara skäl för sina frihetsmördande handlingar är nödvändigheten att nedergöra socialismen och sådana läror, som antasta eganderätten, familjjeförhållandena och ordningens första elementer. Man skulle hafva trott, att de sednaste tolf månadernas händelser hade till fullo bevisat, huruledes verksammaste sättet att framdraga i ljuset sådana läror samt betaga dem allt förtroende och öfverändakasta dem, vore att lemna dem den största frihet att framträda och strida med skäl och bevis. Den som nu för tiden anser Pierre Lerouxs eller Considerants läror farliga och tror eganderätten samt familjeförhållandet vara i fara — den kunne vi blott beklaga. Socialisterne hafva blifvit framdragna i ljuset och vederlagda, icke af hrr Thiers och Dupin, utan af sig sjelfva. Och Athen lopp precis lika stor fara att bli omvändt till cynism genom Diogenes, som det är sannolikt att Frankrike antager sina socialistiska filosofers tro. Men fastän den socialistiska filosofien är öfverändakastad, återstår namnet ännu och betecknar ett folkparti, som är i opposition mot de förenade fraktioner, hvilka uteslutande tillegnat sig benämningen moderata,. I början af 1848 stod hr Barrot i spetsen för ett parti, som agiterade med pressen och banketter för att störta hr Guizot. Nu finnes ett parti, som med samma medel och för samma ändamål anfaller hr Barrot. Må detta parti qväsas, om det griper till vapen; må det bli lagfördt och straffadt, om det gör sammansvärjningar. Men att neka det rättigheten till diskussion, att säga, det alla skola vara förhindrade från artiklars offentliggörande, derför att några gjort misslyckade försök att uppföra barrikader — detta allt är ej blott den skamligaste affällighet hos hr Barrot, utan äfven det största politiska misstag. Medelklassen, de moderata äro nu vid styret. Deras vigtigaste mål borde nu vara att visa, det de kunna med konstitutionella medel och efter konstitutionella grundsatser bibehålla sin makt. De borde vederlägga förtalet af folkpartiet, som anklagat bourgeoisien för att vara lika despotisk och förtryckande som aristokratien sjelf, så fort den finge makt eller förevändning dertill. Med ledsnad måste vi säga, att medelklassen eller bourgeoisien, såsom den representeras af Odilon Barrot, håller på att alltför tydligt ådagalägga förebråelsens rättvisa, genom att göra undantagslagar och regera godtyckligt, alldeles sisom Fouchåer, Polignacar och Guizoter. Och detta göra de, oaktadt det är tydligt för enhvar, som lugnt söker upptäcka hvad som räddade Frankrike från socialisternes planer och försök, att det var offentligheten. Sammansvärjningen var icke hemlig, utan öppen. Ledru-Rollins maning att gripa till vapen gjordes öppet i nationalförsamlingen; hans anhängare inom pressen sjöngo ut lika rent. Och just derigenom, att utmaningen gjordes högljudt oeh offentligt, kom regeringen i tillfälle att fylla hela bulevardsträckan med trupper och att sålunda, genom bajonetternas öfverväldigande antal, förekomma möjligheten att uppföra ens någon enda barrikad. Ingen kan dock säga att regeringen hade rätt. Hvar och en måste medgifva, att Roms bombardering ej endast var i och för sig en afskyvärd handling, utan äfven ett uppenbart brott emot konstitutionen. En revolution kunde aldrig hafva rättmätigare anledning. Är det nu hederligt af samma regering att, efter uppresningens kufvande, förbjuda pressen till och med att räsonnera om anklagelsen. De mest despotiska ministrar hafva aldrig sträckt sin maktutöfning så oförsvarligt långt. Sjelfva Richelieu skulle haft mer ädelmod. Och hvarthän leder denna efterapning af den spanska konstitutionaliteten (ty Odilon Barrot har gjort sig till blott och bart en Narvaezs apa). Den leder derhän, att en — om icke konstitutionell — åtminstone öppen opposition förvandlas till en opposition af hemliga sällskaper. Socialismen är icke farlig, så länge den är dagsklar. Giftet afdunstar i den stora och öppna asmosferens motverkande friskhet. Men socialismen i en källare eller annars i hemliga rådplägningar har någonting farligt med sig; ty den är ett af de brännbara ämnen, som icke utan sammanpressning explodera starkt. Det är just denna sammanpressning Odilon Barrot ger socialismen när han em -SEN EE SATSESN ANSAN got bakom dem på den mjuka mossan satt