Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 2

i förbund med moderskärleken omkring dessa små lockiga hufvuden, der endast vingarna fattades för att göra dem till verkliga englar? — Så tyckte Catharina, och mången mor har varit mera förblindad än hon. Det var en sådan afton då solen sjönk från en himmel utan moln, lik den hennes hjerta skapade åt sina älsklingar, och belyste en grupp ifrigt sysselsatt kring foten af en stor mossig sten vid en liten skogsbäck framför stugans dörr. De djupa minorna i sanden, de små uppradade kisselstenarne och stickorna, som voro nedsatta i markn, bevisade att detta var en antagen lekplats för de små syskonen. Catharina betraktade barnen med leende och uppmärksamma blickar från den öppna förstugudörren, der hon som vanligt tagit sin plats. Hon lyddes dock med än mera intresse än vanligt på deras prat, ty de hade i dag fått en liten lekkamrat hvars yttre bjert stack af mot Olofs bara fötter och lappade tröja, der han låg i sanden på sina knän, som ätit sig ut genom kläderna. Denna lekkamrat var en liten spenslig gosse med ett ledsamt och tvunget drag i sitt bleka ansigte. Fastän karaktären af detta ansigte och den matta färgton, som ett Ijusbrunt hår gaf deråt. gjorde mycken skilnad emellan de båda gossarna, fanns det likväl i ställningen på hans stora mörkblå ögon och hvälfningen af hans panna elt visst omisskännlig! syskontycke med den lilla trasvargen vid hans sida. Han var klädd i en kort veckad rock af ljust tyg, smårandiga underkläder, halfstöflor af grönt safian och en rund halmhatt. Denna drägt, hans broderade skjortkrage och det lilla guldspännet i hans hatt bevisade att han var af en helt annan kast, än sina lekkamrater, något som framlyste i hela hans varelse, hans tvungna rörelser och sediga ord. Med ett slags tafatt liknöjdhet satt han och beskådade Olofs raska och lifliga manövrer med stenarna i den lilla bäcken och gaf blott då och då ett råd, som liknade en befallning, men hvilket sällan blef artaget af hans raska och bestämda sidokamrat.