Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 2

Ikastade sig ned i hennes knä och gret öfverSå sökte Catharima att i sin sons själ och bjerta inplanta resignationationens — armodets — dygder, på samma gång hon iklädde honom armodets drägt och på armodets språk invigde honom till ett lif fullt af tunga pligter, oupphörliga försakelser och ett sublimt verldsförakt. Med hjertats värma på sitt obildade, men klara språk lärde hon honom att älska Gud och menniskor på ett sätt, som skulle bära frukt i hans handlingar under lifvets hvardagsförhållanden och att skilja rätt och orätt Iså, som naturens och samvetets röst lärt henne det, — ej såsom spetsfundiga reflexioner lära verldens barn det: Af ett slags omedveten instinkt talades aldrig om den bleka modern, som så plötsligt kommit och försvunnit. Catharina var hans mor och kom aldrig ihåg, att det funnits någon annan oftare än hon händelsevis på botten af det skrin, der hon förvarade sina största skatter, fick se det papper hon hittat på hans bröst morgonen efter de båda qvinnorhas skiljsmessa. Der stod ju: Till min son, då han fyllt sexton år, — och den tiden var ju långt borta ännu. ty han var endast åtta år; och Catharina kände aldrig någon nyfikenhet i fråga om detta papper. Hon hade ej ens tagit i det, sedan hon vid dess upptäckt lindade in det i len gammal gul silkesduk och lade ned den i botinen på det röda skrinet. Om Olof gaf sin fostermor mycket att göra, så gjorde hennes eget barn, den lilla ljusloekiga Maria, det så mycket mindre. Alltid god och glad, rädd och smeksam, ägde hon alla e,genskaper att göra sig älskad. Hur mången igång, då Catharina satt ensam på tröskeln af sin låga boning, då hennes tankar med en suck isväfvade kring den gröna bädd, under hvilken den gamle fadern hvilade, eller der borta, der hennes Anders sökte bröd åt de sina, — hur Islädde det henne icke då att betrakta de båda barnens lek, — hur mången gyldene vwäfnad af framtidsbilder målade ej hennes fantasi