Aftonbladet – 12 juli 1849, sida 3

. lägg derjemte: Vill han söka godkännaren gälle hvad här nedan stadgas. Att denna följaktligen har till föremål att bestämma, in galunda något i afseende på vexelinnehafvare: förhållande till godkännaren, i händelse dennt ej betalar å förfallodagen, utan blott hvad innehafvaren, i berörde fall, har att iakttaga för bevarande af sin rätt emot öfverlåtare och vexelgifvare, är således med oförtydbara orc uttryckt. Vill han söka godkännaren, säge: ju i paragrafens slut, gälle hvad här nedar stadgas. I påföljande tre 88 förekomma oci stadganden i denna syftning. Sedan nemliger bestämmelser i 40 och 41 88 meddelats an gående den ränta och kostnad, som godkännart måste gälda, om han å förfallodagen brister betalning m. m., föreskrifves slutligen i 42 att, om vexelinnehafvare ej anmäler sig til erhållande af betalning inom tretio dagar frår förfallodagen; hafve sin vexelrätt emot god kännaren försutit och vare vexeln ej annorie des ansedd än såsom förskrifning utan ränta Ar det möjligt att misstaga sig om ändamå och mening af omförmäldte -tadganden? Ellei kan man föreställa sig att någon i afseende pi innehafvares förhållande till godkännare skulle söka ledning i 39 8, då denna 8 uttryckliger säger, att sådan ledning här sökes i följande stadganden, der den ock finnes? För oss är det ofattligt. Men vid tolkning af lag måste man ej allenast gifva ord der mening och lydelse de verkligen ega, och icke såsom det i vanligt tal heter, läsa sju för tu ntan äfven uppmärksamt gifva akt på alla la gens bestämmelser, och således icke förbise någon. Eljest uppstår lätteligen förvillelse oct oreda; men då är det icke lagens utan lagläsarens eget fel. 49 8. Uti denna 8 förklaras, att den, som annar till heder godkänt eller för bristande betalning inlöst vexel, har emot vexelgifvare, öfverlålare och godkännare samma rätt, som vexelns förre innehafvare. Enligt Högsta Domstolens åsigt vore likväl denna rätt alltför utsträckt, enär den, som annan till heder godkänner eller betalar vexel, icke kunde anses ega rätt till ersättning härför af andra än vexelns utgifvare och godkännare, samt, der mellankomst skett, till heder för öfverlåtare, jemväl af denne och dem, hvilka före honom kunna hafva vexeln öfverlåtit, på sätt i 1748 års vexelstadga samt 1835 års lag för inrikes vexlar ock föreskrifves. Så förändras alltså åsigter. Då Högsta Domstolen den 14 Juni 1838 granskade det af statssekreteraren för handelsoch finans-ärenderne, på Kongl. Maj:ts nådiga befallning, utarbetade förslag till lag för utrikes vexlar, var ej något att anmärka deremot, att en honorant skulle hafva samma rätt, som vexelns förre innehafvare; men då Rikets Ständer besluta ett dylikt stadgande, då är detsamma icke rätt och lämpligt. Om man nu tänkte sig den händelsen, att Ständerne, af tillit till Högsta Domstolen, stadnat i berörde beslut, så kunde man ej neka, att deras förtroende blifvit på eget sätt gäckadt. Vi tro emedlertid icke, att Ständerna stödja sina beslut på auktoriteter; och i förevarande fall äro vi derom fullkomligt öfvertygade; ty den afvikelse, som blifvit gjord från nu gällande princip, synes icke blott juridisk: rigtig, utan ock motiverad ur praktiska skäl. Då det nemligen icke lärer kunna ur juridiska grunder bestridas, det ju icke den, som på lagligt sätt åtkomrter en utaf en eiler flere personer utgifven transportabel förbindelse, derigenom förvärfvar enabanda rättigheter, som förbindelsens förre innehafvare hade hos de förbundne, kunne vi ej inse hvarföre han skulle ega mindre rätt för den skull att den handling, hvarpå rättigheterna grundas, heter vexel eller har annan form än vanliga skuldsedlar. Enligt hvad Götheborgs Handelstidning upplyser, anses jemväl en honorant alltid träda i vexelinnehafvarens rätt. Då någon, yttrar föreningen, annan till heder godkänner eller för bristande betalning, inlöser en vexel, sker sådant alltid under protest, å hvilken godkännaren eller inlösaren uttryckligen förbehåller sig rätt till betalning af ej allenast acceptanten och trassenten samt den, för hvars räkning han vexeln godkänner eller infriar, utan äfven af alla andra, som det angå eller röra kan och han inträder derigenom i förre innehafvarens rätt, hvilket äfven är rätt och billigt samt öfverenssltämmande med andra länders bruk. Här hafva vi således äfven ett stöd i coutumen eller seden, den der, om man ger noga akt, vanligast är ett uttryck af rättsbegreppet. Att den i detta fall dermed sammanfaller, finnes af det föregående; och då en honorant genom tillämpning deraf får en i lag grundad större rätt eller säkerhet, och stadgandet således måste anses verka dertill, att vexlar blifva accepterade och betalde, samt följaktligen jemväl i någon min utgöra ett medel till minskning af den olägenhet och den oro som ofta förnyade återgångspåståenden inom handelsverlden uppväcka, torde grundade skäl äfven vara för hand att adoptera den princip, som Högsta Domstolen 1838 visligen gillade. (Slutet följer.) —u— — 0 (Insändt.) Till kyrkoherden och kyrkorådet i Adolf Fredriks Jörsamling hemställes vördsamt, att mått och steg måtte vidtagas, hvarigenom församlingens kyrkogård måtte fredas för det ohägn, som nu så ofta der föröfvas. För dom hvilka hafva anhörige och Vänner derstädes