Aftonbladet – 12 juli 1849, sida 3

sig yttra. Visserligen röjer den antagna metoden en serdeles försigtighet; men ehuru försigtigheten i allmänhet är berömvärd, lärer, då den går så långt, att man derför ej vågar uttala sin åsigt, der sådant är en pligt mot konung och folk, ej mera kunna räknas såsom en förtjenst. Dessutom väcker det yttrade tviflet den misstanka hos läsaren, att högsta domstolen ej gjort sig reda för eller tillfyllest begrundat sammanhanget emellan och meningen i de bestämmelser, hvilka föranledt högsta domstolens tvifvelaktighet; och man blir nära nog fullt öfvertygad derom, då man ger akt på högsta domstolens uppfattning af 39 8, sådan den återgifves i förevarande yttrande. Då nemligen högsta domstolen säger, att det kunde ifrågasättas huruvida den i 42 8 vexelinnehafvaren medgifne rättighet att, med bibehållande af vexelrätt emot godkännaren, dröja med betalningens utfordrande någon tid efter förfallodagen, står väl tillsammans med 38 och 39 88, enligt hvilka vexelinnehafvare åligger, bland annat, att för bevarande af dylik rätt emot öfverlåtare och utgilfvare å förfallodagen söka utfå betalningen, följer att högsta domstolen ansett, att underlåtenhet af föreskriften i sistnämnde 88 blott skulle medföra förlust af vexelrätt emot öfverlåtare och vexelgifvare; hvaraf åter skulle följa, att innehafvaren, genom underlåtenheten icke förlorade sin fordringsrätt hos bemälde personer, utan blott rättigheten att utkräfva den under vexelrättens strängare former; men huru är det möjligt att så uppfatta bestämmelsen i 39 8? Der står ju med tydliga ord, att om betalning å förfallodagen ej fullgöres, då skall innehafvaren, derest han rätt till återgångstalan förvara vill, protestera inom i 8 bestämd tid. Och då, likmätigt 50 8 med rätt till återgångstalan, förstås rättigheten att, under vissa förhållanden, bland andra de i 39 8 upptagne, vända sig mot öfverlåtare och vexelgifvare, är häraf klart, att den i berörde 8 bestämda påföljd är förlust icke af vexelrätt, utan af all rätt emot öfverlåtare och utgifvare. Uti högsta domstolens ifrågavarande, mot ordalydelsen helt och hållet stridande uppfattning, torde tilläfventyrs en anledning kunna sökas till tviflet om förenligheten emellan 38 och 39 88 samt den 42, emedan vexelinnehafvare, jemlikt denne sednare 8, som ej inom utsatt tid anmäler sig till betalnings erhållande af godkännaren, icke förlorar sin fordringsrätt emot denne, utan endast vexelrätten. Likheten i bestämmelser i detta fall hade då kun-l RN VN nat synas böra leda till likhet äfven i andra. Vi inse emedlertid ej en sådan nödvändighet, och följaktligen så mycket mindre, att stad-: ganderne, fattade efter deras lydelse och me-l ning, ej kunna stå tillsammans. Innehafvaren af en vexel har en dubbel rätt, nemligen emot godkännaren cch, derest denne brister i betalning, emot öfverlåtare och ut-l gifvare. Men icke är deraf en följd, att vil-l koren och sättet för bevarandet af rättigheten emot de sistnämnde skola vara lika dem, som erfordras för bibehållande af rätt emot god-J kännaren? Eller går det icke an att, å enl sida stadga, att, om innehafvaren icke fordrar betalning af godkännaren å förfallodagen, och,! i händelse betalning då ej erbålles, underlåter: att dagen derpå upptaga protest, så har han j! förlorat all rättighet att hålla sig till öfverlåtare och utgifvare, då man, å den andra, lemnar innehafvaren rätt att dröja trettio dagar efter förfallodagen med utfordrande af betalning hos godkännaren, under bibehållande afl sin vexelrätt mot denne, med förklarande der: jemte, att han, derest han dröjer öfver denna tid, förlorar vexelrätten, men ej fordrings-! rätten ? Högsta domstolen tyckes emedlertid tviflal: härpå; men hade denna auktoritet täckts öfvertänka de olika förhållanden, som förefinnas l! å ena sidan, emellan innebafvare och godkän-! nare och, å den andra, emellan innehafvarel samt öfverlåtare och utgifvare, och desslikes4 taga kännedom om andra länders vexellagar ils förevarande fråga, äro vi förvissade, att tvifleni hade bortdunstat, äfvensom att saken syntslt anmärkarne lika klar och naturlig, som den förefaller oss. Då likväl högsta domstolen icke yttrat sigl: emot principen, anse vi ej eller nödigt att ingå i någon utveckling deraf, men vi kunnal! ej underlåta att upplysa, det den nya tyskalf vexellagen i 41 8 för rätt till återgångstalan fordrar samma iakttagelser af innehafvare som i bestämmes i 39 8 af ifrågavarande förslag, dål, den deremot uti 77 8 förklarar, att innehafvare, som icke inom tre år efter förfallodagen s hos godkännaren kräfver betalning, har sinls vexelrätt försutit. Således återfinner man ill den nyaste lagstiftning i förevarande ämne, och ! den der är ett verk af Tysklands störste juri-l, ster och affärsmän, enahanda olikhet, som den,l, hvilken satt myror i hufvudet på högsta dom-lc stolen; och detta tyckes väl utvisa, att denir går an äfven i en vexellag för Sverige? I! Skulle likväl denna olikhet icke vara i förslaget tydligen utmärkt, eller är den uttryckt på ett så dunkelt sätt att man deraf kan förvillas? Denna fråga är föranledd af den andra anmärkningen mot 42 8, att nemligen samma S icke skulle i nog tydliga ordalag utmärka, att den afser allenast vexelförhållandet emellan godkännaren och vexelinnehafvaren, så att den lätteligen kunde, der detta förbisåger. genom förblandning med stadganderne i 39 leda till missförstånd och förlust för enskilde. ! För vederläggning af denna anmärkning ochl, besvarande af nyssnämnde fråga är endast afl, nöden att hänvisa till 39 och 42 88. Derasli innehåll har dock så ofta blifvit omnämndt,lc att ett vidare upprepande deraf torde trötta;l! men sådant påkallas emedlertid af anmärknin-! gen. Uti 39 8 stadgas, för den händelse att ! betalning icke fullgöres å förfallodagen, att in-, nehafvare, derest han vill förvara rätt till å-, tergångstalan h. e. rättigheten alt vända sigl: till öfverlåtare ach autasfvare. skall uti stadil