Aftonbladet – 10 juli 1849, sida 3

dörrn syntes en figur så blek och spöklik, att han bäfvade till. God aftoni sade en ren och klingande röst med sorgsen brytning, och den trötta vandrerskan sjönk ned på bänken bakom dörrn. En bjertlig välkommal, svarade gubben fryntligt, ni har gått långt ni, kära vän. Lägg på mera ved på spisen, min flickar, tilllade han, vänd till sin dotter. Sitt litet bättre fram,, sade denna mildt, i det hon flyttade en stol fram till spisen, häfde en hel famn spånor derpå och blåste upp den slocknade lågan. : Den bleka gästen böjde tacksamt på bufvudet och satte sig ned, löste den tunga bördan från sina skuldror och lade den ned i sitt knä. Hon böjde sig med en suck ned öfver barnets ansigte och försjönk åter i sina mörka tankar. Hennes värdinna, som stannat i skuggan at spiselmuren, betraktade henne med deltagande och vänliga blickar. Det låg något i den ensamma och husvilla moderns drag och ställning, i dessa djupa och sorgsna ögon, på denna snöhvita kind och dessa allvarligt slutna läppar något, som talade till hennes hjerta, som hon af instinkt förstod, utan att kunna gifva ord deråt, något, som tystade alla vänliga trötegrunder och frågor. Gubben, som rönt samma intryck, såg upp vå sin dotter, nickade betydelsefullt, och åter0g tyst sitt arbete. Den ena minuten efter den andra förgick. Ännu satt vandrerskan lika tyst och orörlig, len gamle arbetade flitigt, och den unga husmodern rangerade om litet bland rofvorna på. ordet. j Skulle ni inte vilja äta litet? fast det är, vara dåligheter jag har att bjudan, hviskadel, on nästan rädd, med banden lätt vidrörardelt en dystra gästens axel. Eldskenet, som nu; laddrade högt och klart, visade skarpt den