Aftonbladet – 7 juli 1849, sida 2

RR Jag vet ej mer än der står, sade denne ängsligt, att herr grefven, som stod brudgum den åttonde i denna månad med fröken grefvinnan Adela Gyldenros, skickade detta bref från närmaste gästgifvaregård, för att underätta mig om sin ankomst och ... Nog, nog, sade hans åhörarinna, som under denna siratliga och tydliga förklaring bleknat ända till onaturlighet. Ett djupt veck emellan ögonbrynen och rörelsen af hennes hand ålade honom tystnad och förklarade, att hon förstått honom. Som i en dröm vände hon sig om och gick med långsamma steg bort till sin förra plats. Hon tryckte hatten öfver sina lockar, tog sin son på armen och skred tyst ut den väg hon kommit, utan en blick tillbaka, utan ett ord eller en rörelse till afsked. Hennes vagn stod ännu i skuggan under träden. Innan den förvånade tjenaren, som jiksom vuxit fast på trappan, hunnit alt sansa sig, satt hon redan deri, och efter några ord till skjutsbonden försvunno de resande åter ur hans åsyn. Han stod ännu en stund qvar; derefter skakade han, med en förvirrad min, sitt gråa hufvud och vände tillbaka. Trenne timmar derefter stannade åter cen vagn vid trappan och åter bugade herr David vid dess fotsteg; — men — denna vagn är jätminstone den rättan, sade han för sig sjelf, då en ung man med ståtlig bållning och ett nådigt leende på sitt vackra och manliga anisigle, steg derur. Han vidrörde lätt den gamla tjenarens axel, med några glada och vännga ord, och herr David bugade och bugade med en mine, som bevisade att de drag, hvilka nu logo emot honom, voro välbekanta, att de voro hans husbondes. Å Öd Ett ungt fruntimmer, inhöljdt i spetsar och siden, med ljusgula lockar, ljusblå ögon, by al snö och rosor, och gestalt af ett.nyss från