Aftonbladet – 7 juli 1849, sida 2

— I Dagligt Allenanaa tor 1 gar läste man ett verkligt curiosum, och som ånyo i temmelig grad vitsordar det slags ärlighet, hvarför D. A. sedan länge varit rikskunnigt. Till en början meddelas den hittills obekanta notisen, att det egentligen skall vara från hr Frans Sjöberg, som ideen utgått för Örebro möte; och sedermera förmäles, att denna ide knappt bemärktes af andra reformens vänner, ja, intill yttersta ögonblicket, till den grad negligerades af sjelfva Aftonbladet, att detta icke ens aktade nödigt att arbeta för val af ombud från hufvudstadens reformsällskap, och icke ditsända någon af sina redaktörer såsom referent. De mest exklusiva af radikalerna voro således, vid valen till deputerade, å de flesta ställen, lemnade helt och hållet på egen hand, och derföre blef ock resultatet eller mötets s. k. beslut sådant, som det blef, nemligen ett aggregat af allmänna fraser, dem (såsom veckotidningen ,Nya Synglaset uttrycker sig) hvarenda menniska, som kan läsa rent innantill, redan hört sig tutas i öronen från alla väderstreck. Då det naturligtvis är alldeles onödigt att vidröra det här gjorda inpasset om upphofvet till Orebro möte, skola vi endast med ett par ord fästa oss vid hvad här säges om Aftonbladets tillgörande i saken. Detta blad omförmäles icke hafva aktat nödigt att arbeta för val af ombud i Örebro från hufvudstadens reformsällskap; och att det icke heller ditsände någon af sina redaktörer såsom referent. O sancta simpheitas! Ar det verkligen af ren okunnighet eller af låtsad enfald, som D. A. här talar? Hvar och en, som följt med affärerna, vet ganska väl, att orsaken, hvarföre Stockholms reformsällskap icke sände ombud till Örebro, icke bestod i negligence hvarken hos A. B. eller någon annan, utan helt enkelt låg i den omständigheten, att inbjudningen till Örebro möte endast angick ombud från landsorterna; och skälet härför var, åter, att ett af mötets hufvudsyften utgick på att afgifva svar på en från hufvudstadens reformsällskap till landsorternas framställd fråga, hvadan det icke ansågs lämpligt, att ombud från sjelfva de frågande skulle deltaga i de svarandes beslut och således på detta sätt medverka i desses diskussioner. Att A. B. icke sände någon af sina redaktörer till Örebro för att vara referent vid mötet, torde D. A. hafva den godheten att betrakta såsom alls icke angående D. A. eller publiken, utan att förhållandet derföre utmärkte någon liknöjdhet å A. B:s sida, enär verkligen en referent, ehuru icke tagen ur redaktionspersonalen, der å A. B:s vägnar gjorde anteckningar, såsom kan intygas af de nummer, hvari A. B. meddelat referater från mötet. Hvad vill då det klippska Allehanda med dessa anmärkningar? Jo, det vill bevisa Orebro mötes obetydliga värde, som till och med skulle hafva varit så ringa, att ej en gång A. B. intill yttersta ögonblicket efterfrågat det. Men framför allt önskar D. A. ådagalägga, att de mest exklusiva af radikalerne ,voro de, som, vid valen till deputerade, på de flesta ställen, lemnades helt och hållet på egen hand — och derföre blef ock resultatet eller ,mötets s. k.(!) beslut sådant som det blef., Oupplyst lemnar emellertid D. A., nu som alltid, hvarföre de der exklusiva radikalerna så oförsigtigt af de grå lemnades på egen hand,? Var icke detta litet enfaldigt gjordt af de moderat-liberale,, såvida dessa nemligen i sjelfva verket besuto så mycken styrka i landsorternas reformsällskaper, att de kunde hindra de egentligen liberale (här af D. A. så kallade pexklusivt radikale,) från öfvertaget? D. A. medgifver sjelf i ingressen till sin gårdagsartikel, att Örebro Tidning haft rätt i sitt påstående om inbjudningen till mötet: att nemligen denna (såsom Ö. T. säger) med afsigt var uppställd så färglös, så elastisk, att om de grå haft öfvervigten inom reformsällskaperna, det varit dem obetaget att ditskicka idel grå ,deputerade; hvarföre också O. T. med fullt skäl gäfvat Aftonpostens förut gjorda insinuation, att Orebromötet varit tillstäldt af radikalerna,. D. A. tillstår nu, att inbjudningen icke ovilkorligen föreskref (D. A. skulle hafva sagt: icke alls, icke med ringaste ord föreskref), att inga andra än radikaler finge väljas eller emottagas vid mötet,. Nå, efter så är, återstår ju alltid det der spörsmålet, hvarföre tillräckligt antal grå icke infunno sig, för att vid mötet upprätthålla sitt partis politik? Det är klart, upprepa vi ännu en gång, att detta möte — huru än man ser det — var af den intensiva vigt och consequence, för landets opinioner, att en politisk fraktion onekligen måste känna sig ganska mycket stärkt genom att hafva mötet på sin sida. Att de grå således skulle hafva velat vinna detta, om de kunnat, är dagsklart. D. A. har envisats i förnekande af denna oförmåga; men under sådan supposition (hvilken vi alldeles icke antaga, men blott för D. A:s räkning framkasta), skulle ju de grå då hafva varit ytterst försumlige i frågan om sitt eget intresses bevakande; en försummelse, i sanning så stor, att den måste tyda på ordentlig enfaldighet. Vill D. A. på de grås vägnar acceptera detta? — Det är nu tredje gången vi ställa denna fråga på D. A., sedan den tvenne gånger förut blifvit lemnad obesvarad, eller kringgången. Då D. A. slutligen med så mycken urbanitet säger om mötets beslut, att det utgjort ett aggregat af allmänna fraser, dem hvarenda menniska, som kan läsa rent innantill, redan hört sig tutas i öronen från alla väderstreck); så måste man beklaga D. Allehandas hårdhet, då likväl ännu ingen af så ofta hörda sanninGar förmått varka darnå Att de stora noli