Aftonbladet – 7 juli 1849, sida 2

eller i sin helhet våga bedöma, det kunna vi dock älska och beundra; och då jag bringar den hädangångne en sådan kärlekens och beundrans hyllning, skola de många, som med mig omgifva denna grafvård, kunna bevittna, att min röst ej uttalar blott en enskilds mening eller känslor — — — Menniskoslägtet tros vara inträdt i sin ålderdom. Barndomens drömmande fantasi, ungdomens glödande känslighet hafva vikit undan för ålderdomens betänksamma köld. Tiden skiljer och afväger, med sin tanke ruar den på erfarenhetens skatter. Men äfven nu framvexa friska skott på den gamla stammen. Hela folkslag uppvakna till förnyadt lif, och ännu har anden sina utkorade, i hvilken den rörer sig med oförsvagad kraft. Skalderna, dessa barn af evig ungdom, vattna ur Urdas brunn verldsträdets grenar, att de icke må förtorka. Också vårt folk var äteruppståndet, och i Henrik Wergeland fann det sin vårtids sångaro; en skald, med en i denna förståndets tid förunderlig uppfinningsrikedom och friskhet, och hvilken naturen vid vaggan gifvit den Aladdins lampa, som gjorde honom till en herrskare i det skönas rike. Han blef den nya tidens morgonväktare, hvilken för det uppväxande slägtet förkunnade folkets gryende dag. Upprest stod frihetens stolta byggnad: det var hans högsta fröjd att smycka den med de herrligaste arbeten, som hans mästarhand förstod ait utmejslaz omkring frihetsträdet slingrade sig skaldekonstens Epheu. Men med den återupprättade politiska sjelfständigheten var blott det första, om än det vigtigaste steget taget, derigenom att Norge blef åter insatt i folkens leder. Folkandan behöfde emedlertid äfven andra organer, hvarigenom dess lif kunde träda fram och utveckla sig. Också denna andliga sjelfständighet måste återvinnas, Med fädrens anda var fädrens tungomål försvunnet; en hinna hade lagt sig öfver folkets själ: den låg der till en del ännu. Wergelands siarblick genomskådade denna hinna och han fann kärnan frisk och ofördärfvad. I den lugne, oförställde bonden såg han den ursprungliga prägeln af vårt fotklynne och lifligt ljöd dalbondens språk i hans öron såsom en efterklang af forntidens kraft, såsom Oxens klang i skogen. Det blef hans själs brinnande begär att bringa det äkta folklynnet, luttrat och klart, i dagen. Sann upplysning erkände han vara det bästa medlet till uppnåendet af detta ändamål och sjelf lemnade han deråt ypperliga bidrag. Denna kärlek till folket, denna hans derigenom lifvade verksamhet för det, hans känsla för allt som rörde sig dunkelt men djupt i folkets bröst, allt detta gifver oss rätt att kalla honom en folkets skald, äfven om menige man icke alltid kan följa skalden på hans höga flygt. På hans harpa funnos inga lånade, inga lejda strängar. Dessa toner som genomströmma vår själ, de vittna om naturens mäktiga uppdrag, att han var född skald. Ljödo än hans sånger stundom vildt och oregelbundet, var han dock en liflig talltrast, hvars toner icke kunna glömmas, så länge skogen växer i Norges jord och nordmannahjertan slå för hemmet och det sköna. Såsom han älskade sitt folk älskade han sitt land, hvilkets natur afspeglades i bans väsen. I fjellets reslighet såg han det höga, allvarliga mandomssinnet, i dalens smilande skönhet och fred, den nordiska qvinlighetens täckhet och behag. Landet den tysta digten fick ljud från hans harpa. Men icke blott hans land, utan hela naturen drog honom till sig med oemotståndlig makt. Hon gaf denne sin gunstling sina rikaste bilder, till uttryck af hans tankar och syner. För hans glädjeberusade skaldeblick uppenbarade hon sin rikedom på betydelsefulla runor, och gudomstankarne löste sig från stjelkar och blad samt bildade sig i hans själ till de herrligaste skaldeblomster. Han älskade naturen, men den är bunden, den drömmer blott om anden och kan endast genom den finna sin förlossning. Andens väsende deremot är frihet, och — Vergeland vår fribetens utvalde sångare. Men han såg i friheten något mera än blott papper, med påskrifna försäkringar mot maktens missbruk. I hans öra hade himladottern hviskat andra och rikare löften; han hade skådat i hennes själ och funnit att hon hade ett ömt och menniskoälskande hjerta. Friheten var för honom en menniskokär, icke åtskiljande utan förenande anda. Derföre måste vår grundlags förbud, emot folket med den sorgliga historien, emot det genom årtusenden förföljda och förbånade Israels folk, för honom synas såsom en ful rostfläck på vår frihets blanka sköld, som han med rastlös ifver sökte att bortfila. Äfven sedan han neddignat på sjukbädden och kände den isande flägten af dödsengelns vingslag, hade skaldehjertat nog värma att bringa dessa sköna törnen till blomstring. Derföre har juden satt åt honom detta kärleksminne; derföre stå judiske män vid hans graf med tårfyllda blickar, och då de en gång blifva medborgare i detta land, skola de af hans sånger lära, att älska skaldens framför allt älskade fäderneslanda.