Aftonbladet – 7 juli 1849, sida 2

Ett långt, blekt fruntimmer med svart hår och stora ögon; hon satt just der, som hans nåd nu sitter, upprepade David i tonen af en polisrapport. Naturligtvis ett misstag — någon som rest vilse och tagit detta för sitt hem. Nå hvart tog hon vägen? — och grefven reste sig, gick fram till fönstret och såg ut, under det han tummade sina mustacher. Jag vet det minsann inte. Jag fick i detsamma hr grefvens bref och lät henne läsa det, som bästa förklaringen på m ssförståndet. Det ville ej hjelpa ändå — och hon förstod icke att det var ett misstag förr än jag ytterligare förklarade det. Då begrep hon ändtligen hur det hängde ihop och for sin väg. — En ganska löjlig händelse det der, skrattade David. Ja, rätt löjlig, smålog grefven tankspridt och vände sig emot dörrn, der hans hustru åter visade sig, nu med en viss tjusande anstrykning af värdinna, i utseende och drägt, som frapperade honom. Hans blickar irrade från spetsarna på hennes mössa till de små, nätta sammetskängerna — från de små hvita händerna, till de milda himmelsblå ögonen — och en skymtaf verklig värma dröjde en stund i dessa mönstrande blickar. Han förde hennes hand till sina läppar och slog armen om hennes lif, och hon slöt sig till hans bröst med detta barnsliga förtroende, som tillhör den första kärlekens lyekliga sommardagar, då allt är ljus och säånning. EEE Hr A—s, ledamot af en riksförsamling, voterade med högern, men yttrade sig endast vid ett enda tillfälle. Han sade då: ,Mine herrar! Menniskon är blott ett kreatur... Vid denna inledning kom han af sig och slöt precist der som han stadnat). En annan ledamot fick nu ordet. Jagföreslår sade han, vatt det tal vi nyss afhört måtte tryckas särskildt och siras med den värde talsrens porträtt. .