Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 2

före karakteriserat som Ultraskandinaver), och som Aftonbladet satt sig emot, af den högst begripliga anledning, att dessa ultraskandinaver befinna sig till sina inre politiska tendenser i sjelfstridighet (såsom på en gång handlande mot och med Ryssland); då åter den andra delen, hvilken vi hålla för äkta skandinavisk, icke uppför sig med denna inkonseqvens, utan både önskar den skandinaviska Nordens möjliga förening, och äfven Skandinavernes (såsom enhet betraktade) och Germanernas sammanknytande i något slags folkförbund en gång (hvartill länder att under tiden alla stridigheter dem emellan i yttersta måtto undvikas, eller, om de uppkommit, biläggas): således i begge fallen mot Tyska intresset, och konseqvent med sig sjelf. Det är följaktligen Aftonbladet och de-sansade Skandinaverne, som alltigenom handlat syftesenligt och utan sjelfstridighet, såväl i frågan om studentfesterne, som i danska frågan, enär de i begge fallen sett på hvad som i grund skulle bidraga till sjelfständigheten och försvaret mot ryska partierna. Saken är i sig sjelf så tydlig, att vi knappt begripa huru man kan misstaga sig derpå. Ultraskandinaverne äro de, som — med all respekt sagdt — hafva bevisat mycken ytlighet, då de, bedragne af förhållandenas yttre form, trott sig alltid handla för samma goda sak, så fort de blott löpt efter vissa välmenande rop om danskhet; icke inseende, att det just tvertom är samma goda sak man befrämjar, då man 1:o förordar Nordens förening, och 2:o önskar Slesvigska krigets biläggande på dip!omatisk väg: det förra bidragande till Skandinaviens sammanslutande, det sednare i sin mån bearbetande eller åtminstone upphäfvande hindren för ett närmare och varmare förhållandes anknytande mellan Skandinaver och Germaner. En annan punkt i Fadrelandet, hvari det yttrar stridighet med Aftonbladets i artikeln ,Utsigter, tillkännsgifna tankar om danskarnas krigiska operationssätt (och deri vi togo oss friheten finna valet af Jutland till krigsplats mindre välbetänkt), vilja vi icke heller alldeles förbigå, ehuru det kan synas temligen öfverfiödigt, dels då krigets utförande i ingen mån beror hvarken på Faedrelandets eller våra strategiskav åsigter, dels då, efter all anledning, en snar fred gör slut på hela fejden, och man således ej vidare behöfver granska operationsplanerna. Resonnemanget i Fadrelandet synes oss, i fall vi skola antaga det för allvar, yppa temligen ringa strategiskt omdöme; och, lindrigast att tala, utgå vida mindre på sak, än man kunde hafva väntat, så fort den ärade författaren ville upptaga handsken i denna fråga. Man måste likväl ursäkta honom såsom skrifvande i Danmark, och hellre kringgående ett ömtåligt ämne, än uttalande sig derom i grund och botten. Han säger: Artikeln (i ÅA. B.) slutter med en Kritik over vor Maade at före Krig paa og nogle gode Raad til Brug en anden Gang. Vor Krigsfoörelse kan maaskee give Anledning till flere Udsettelser, men den Dadel, som Forf. udtaler, rögber ligesom hans Raad ikke stor strategisk Forstand, saae at vi ikke skulle dvele ved den. Han vilde, at vi skulde fört vor Armee over til Holsten og gaaet lige paa Hamborg, og mener, at vi da sandsynligt hafde kunnet dictere Fred), eller at vor Armee i alt Fald burde bleven staaende i Holsten. Vanskeligheden herved, hvorledes vor lille Armee skulde kunnet holde sig i Holsten mod den 2—3 Garge större tydske, indlader Forf. sig naturligvis ikke paa at lZzse, og hans strategiske Meninger turde derfor ligesom hans Hypotheser kunne henfgres til de frie Phantasiers ubegrendsede Kategori.n Hvad vi i Utsigt, artikeln påstodo, var hufvudsakligen endast, att, när danskarne sjelfva i år började kriget genom stilleståndets uppsägande, och således de hade i sin hand att kunna . välja krigsplatsen, det onekligen för dem varit fördelaktigare att genast förlägga striden till Holstein, än till södra Jutland De klara skälen härför ses närmare utvecklade i den ifrågavarande artikeln af den 1 Juni Faedrelandet talar om Danmarks ,lille Armee och ,vanskeligheden at kunne holde sig i Holsten mod der 2—3 Gange större tydske,. Mer denna vansklighet var ju, minst att tala, like stor i Jutland? hvartill kom den högst vigtigs omständigheten, att genom krigets förläggande till Slesvigs norra gräns den (v2—3 Gange, öfverlägsna fienden oundvikligen drogs till oc: cupation af detta Jutland, som Banmark isyn nerhet borde bevara (en fara, som man också sett realiserad, då tyskarne ej blott intagit et godt stycke af denna provins, utan säkert län gesedan skulle hafva tagit den hel och hållen om icke fredspreliminärerna, såsom det synes hejdat general Prittwitz); då deremot genon danska armeens öfverförande till Holstein ty skarne varit tvungne att hålla sina trupper detta land, och icke — åtminstone icke lik: lätt — kunnat vända sig emot Jutland. Va det nu verkligen så, att Danmark vid kriget löppnande sistl. Mars viste sig ega en så sva; armå, att det bvarken kunde uträtta någontin; ji Jutland eller i Holstein, hvarföre öppnade de Idå alls krig? Ty, för att besluta sig till et Isådant, är det icke nog att hafva full rätt cc! Janledning dertill, utan man måste äfven känn sig hafva medel till krigets förande. Låt vara att Danmark egentligen ämnade slåss till sjö