Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 2

obilligt artig och gemen. Jag bjöd hofpredikanten också, det förstås, och han tackade och antog. — Så nu får du nog i brudskålen så det duger, käraste Brita.n Det kan vi Gud ske lof vara utan, svarade modern, stolt uppresande sitt hufvud, men så hederliga gäster är godt att få ändå, menar jag. Vis-Olle log på ett sällsamt sätt, der han satt i vrån. Ja, ja, det förstås det, svarade nämdeman godmodigt. Se, god afton fader Olle, sade han nu till gästen, det var just rasande bra att ni kom. Har ni nu fiolen med er, så kunde ni nog stanna till måra. Jal nog har jag fiolen; men här blir väl så rara spelemän från köpingen i morgon, att ingen får en syl i vädret. Och de lära bara skratta åt en kamrat, som får lof att binda fast stråken vid armen., Ah prat — rara spelemän. Det tål jag inte höra. Om der också vore aldrig den, så kunde ni nog stå dem bocken, men nu är der bara våran oljetrampare och hans bror skräddaren, som blåser klarinett, — och fast de ha sina två armar hvar, så spela de inte i kapp med er, fader Svärd. Ja så — är det inte värre än sån, sade Vis-Olle med en stolt. och öfverlägsen min — då känner jag till kompaniet och deras kapas. I polskedrilleriet komma de ett ansenligt stycke efter, men det betyder ingenting. Hvar och en kommer när han hinner till, och det är godt och väl med detp, tillade han med anständigt och blygsamt öfverseende. : Gud låt nu bara länsmansfrun bli bättre i sina tänder, inföll husmodern bekymrad. pJag har väl lagt både tobak och peppar på dem, men det är lika rasande.n . Hvar ha vi henne nu som bäst då? frågade nämdeman, seeende sig omkring. Hon gick hem på en stund efter granlåterna, som hon har lånat ihop åt Brita, svarade gumman i det hon släppte gåsen och med en viss förtrytsam ifver tog knifven ur handen på sin närmaste bhjelpreda, för att visa