Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 2

Det är, såsom vi många gånger anmärkt, cke mer än en enda punkt; hvari vi hufvudsakligen skilja oss från det parti, hvilket blifvit kalladt det ultraskandinaviska (d. v. s. ett skandinaviskt, som springer öfver målet på ett sådant sätt, alt det kommer till hvad det sjelf såsom skandinaviskt just framför allt bör undvika, nemligen vår Nords beroende under Ryssland). Denna punkt rör frågan om svenska armeens öfversändande till aktivt uppträdande mot tyskarne i danska kriget. Skälen, hvarföre vi för vår del ansett detta betänkligt, hafva vi så många gånger framlagt, att vi icke nu behöfva upprepa dem. De innefattas kortligen i tvenne mycket enkla theser; den ena: faran att uppdrifva ett nationalhat mellan sermaner och skandinaver på lif och död, eller åtminstone intrycka det djupare i sinnena in det redan kan vara till; den andra: den omständigheten, att svenska armåeens uppträdande på krigstheatern i Slesvig och Jutland varit utan ändamål, antingen för sin otillräcklighet (derest tyskarne förutsattes här vilja kriga på allvar), eller för sin onödighet (om tyskarne förutsattes icke ämna detta). Deremot har det alltid varit och är i denna stund Aftonbladets mening, att den danska frågan måste kunna uppgöras på fredlig väg, så att Danmark genom diplomatisk försorg kan få sina billiga anspråk godkände. Om också detta ej lyckades i fjol, så är det derföre långt ifrån att ej kunna lyckas i år; och de som bäst pågående underhandlingarne i Berlin, hvari kammarherren Reedz från Danmarks sida deltar, utvisa ju ganska goda prognostica för sakens utgång till Danmarks belåtenhet, hvilken då tillvägabringas på det sätt A. B. ansett rältast, nemligen utan vapnens ytterligare dragande emellan folk, som till följe af civilisationsförhållanden och stamförvandtskap alltid borde vara goda vänner; och detta framför allt för att i den Europeiska farans stunder kunna göra gemensam sak mot den ojemförligt större och fruktansvärdare fienden. Hvad som ännu kunde vara tvistigt emellan Fedrelandet och Aftonbladet är af en så ringhaltig beskaffenhet, att det endast fordrar några ord, för att, såsom vi hoppas, fullkomligt uppklarna; och vi skola ej undandraga oss mödan deraf, då det kan lända till häfvandet af ett och annat missförstånd emellan goda vänner å ömse sidorna om Sundet. Fadrelandet har på ett ställe följande tirad: I det fylgende af Artikeln (nemligen Aftonbladets artikel Utsigter), som vi ikke ansee det fornzdent at gjengive, advarer Forf. mod den ultraskandinaviske — det er fra vort Standpunct: den Skandinaviske — Bestrebelse, som helt og holdent arbeidende i russisk Interesse. Det er ret curieust: for faa Aar tilbage, da de skandinaviske Bevegelser blandt den studerende Ungdom begyndte, da troede man almindelig, saavel i Sverig som i Danmark, at den Tilbageholdenhed, hvormed det svenske, og den JEngstelighed, hvormed det danske Hof betragtede disse Bevegelser, hafde sin Grund i, at Rusland saae skevt til dem, og nu har Aftonbladets Forf. opdaget, at man da netop har arbeidet i Ruslands Interesse! Hvor enten Nesselrode dengang maa have veret kortsynet, eller Carl Johan och Christian den 8de dumme, at de spgte at tysse paa de jublende Studenter, fordi de troede Hurraerne for Nordens Enhed skurrede i deres ZarFöotters Cren! Hvem ser icke huru härmed hänger tillsammans? och det faller nästan in i det obegripliga, att Fadrelandet anfört, hvad det bär gjort, såsom någonting talande emot hvad vi yttrat i Utsigternax. Det är klart, att ryska intresset, i afseende på skandinaver och germaner, måste vara tvåfaldigt. Ryssland vill först och främst icke de tre Skandinaviska rikenas sammanslutande till en politisk enhet, inom sig och för sig betraktade: för det andra vill Ryssland icke Skändinavernas och Germanernas sammanslutande i ett eller annat slags folkförbund. Om det förra var frågan vid de studentfester, hvarom F. i det nyss anförda stycket talar; och det är temligen begripligt, att dessa fester i Köpenhamn, Upsala och Stockholm icke skulle med vänliga ögon ses af ryska partiets anhängare (de må nu hafva varit hvilke som helst). Om det sednare, åter, är frågan vid bedömande af Slesvigska kriget. Uppehållandet af en stark och fiendtlig spänning emellan Danmark och Tyskland måste lika mycket vara enligt ryska intresset, som de citerade studentfesterre voro emot det. För att nu komma till de politiska män ibland oss, som bära det specifika namnet ,Skandinaver— hvilken roll hafva de spelat i nyssnämnde tvenne särskilda förhållanden? En alldeles olika och med sig sjelf stridig. I frågan om de tre skandinaviska folkens sammanslutning, har detta sällskap till sjelfva sin grundtendens uppträdt mot Ryssland; men i frågan om förhållandet mellan danskar och tyskar (det vill i stort säga: mellan skandinaver och germaner) i Slesvigska kriget, bar en del af nyssnämnde slags sällskap uppträdt för ryska mtresset, utan at! förmodligen sjelf betänka det, men icke desto mindre ganska gifvet genom sin tendens at! icke i görligaste måtto söka bilägga, men vä ännu högre uppblåsa hatet mellan nordens folk och tyskarne under det pågående kriget, ock genom krafvet att äfven få svenska hären : blodigt handgemäng med tyskarne. Det är denra delaf skandinavsällskapet, hvilken vi der